Varför just på natten?

Ja, varför just e det på natten som alla känslor o tankar kommer om min älskade pappa?

Ni som kanske inte vet så gick min älskade far bort efter en tid på sjukhuset efter en stor operation. Dom hade hittat ett sarkom o det visade sig vara otäck cancer. Dom fick ta hans ena njure o sen började även den andra njuren att strula.

Han skulle blivit 83 år i november, men cancern hade ätigt upp en stor del av hans kropp så han var i rätt dåligt skick innan han blev opererad……

Varför kan dom inte känslorna komma på dagen så jag kan bearbeta dom då, o inte när jag ska sova o samla kraft inför morgon dagen…..

Varför e det nu som jag känner att tårarna byggs upp o snart svämmar över?
Varför kan jag inte få en riktigt natts sömn?

Det skulle ju inte bli så här, han skulle ju bara opereras o sen skulle han återhämta sig på sjukhuset o sen skulle han komma hem……o bli den pappan jag hade när jag växte upp….

Det skulle inte bli så här, han skulle inte bli sämre o sedan bättre o sedan jätte mycket sämre……o sen så dålig att han avled…..

Jag saknar min älskade pappa, även om vi inte hade jätte kontakt dom senaste åren pga hans demens o så, men han fanns alltid där.

Träffade honom minst en gång i veckan o nu…..nu finns han inte mer….

Allt känns så overkligt att jag kan inte ens greppa det…..

Jag tror inte jag gör det förrän begravningen e, o jag kan inte riktigt heller fatta att den kommer att vara snart….jag kan liksom inte alls förstå det, eller så vill jag helt enkelt inte riktigt släppa honom….

Vet inte riktigt, men jag har ett tomrum inom mig, som mest bara mår illa o gör ont… jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela…..o sen kommer ångesten…..

Den sortens ångest som sakta växer o växer inom dig tills den tar upp varje liten cell av dig. Hela du bara gör ont, mår illa o du vet inte vart du ska ta vägen…..o du kan inte andas….

O ju mer du försöker kväva den så den inte ska ta över permanent, så hjälp det inte. Det e bara att släppa fram tårarna o låta allt svämma över…..låta det skölja över dig tills du inte kan andas så illa du mår…..

Då kommer istället ångesten för att du inte längre har två föräldrar längre, du har bara en kvar o vetskapen att även hon kommer att försvinna en dag. O den ångesten e så mycket starkare o svartare än du någonsin kan förstå…..

Speciellt nu när jag har kontakt med henne minst 2 ggr om dagen bara för att se till att hon mår bra o att han äter o liknande…..hon e verkligen mitt stöd o styrka ibland…..hon e min älskade mor o hon e inte 25 längre precis….

Men den svarta starka ångesten bara måste jag slå ifrån mig, för nu behöver min älskade mor mig mer än hon någonsin gjort. Nu e det min tur o hjälpa henne så som hon hjälpt mig genom mitt liv….

Ändå så vet jag inte alls hur jag ska kunna greppa detta, hur jag ska fixa det o hur jag ska kunna släppa honom, eller inte. Han kommer ju alltid att finnas med mig på något sätt, men ändå finns han inte där längre…

Hur ska jag klarar mig utan min far, vem ska hjälpa mig med dom tekniska o annat sånt som han alltid gjorde…..

Han ställde alltid upp för mig….. Om jag så var i Göteborg eller någon annanstans långt hemifrån o jag ville hem, då visste jag att jag alltid kunde ringa honom o han kom o hämtade mig…..

Han fanns alltid där för mig, nu har jag ingen sådan människa i mitt liv längre, jag har inte min älskade far i mitt liv längre…..o det gör så otroligt ont, så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland….som nu….

Jag bara fasar för begravningen, hur tusan ska jag klara av den, för då kommer det ju bli verkligt, då e det verkligen sant o mitt framför mig, att han e död….jag har till o med svårt o skriva ordet…*gråter*

Har märkt nu sedan hans död den 26 juni tror jag att det var, så har jag blivit annorlunda. Jag e nervösare, min hjärna funkar inte alls som den brukar, jag glömmer saker, mår illa, känner mig svag.

Jag e inte som jag brukar helt enkelt, jag e ju av med min far, han som alltid fanns där, ALLTID….det gör så fruktansvärt ont…..*gråter hejdlöst*

Du kanske träffar mig ute bland folk o jag e som jag brukar, glad, uppåt o pigg, så som jag brukar. Men så e det inte bakom masken, tro mig….

Bakom min mask så e det ett kaos, ett kaos som ni inte kan föreställa er. Jag känner det e s om om att jag står i ett mörkt rum o har sanningen framför mig o jag bara skriker….

– JAG VILL INTE, JAG VILL INTE, JAG VILL INTE!!!!! Jag vill inte att detta ska vara sant, jag vill inte att min pappa ska vara död, han ska ju finnas hos mig…..*gråter igen*

Men på begravningen så kommer det vara mitt framför mig, då KOMMER det vara sant. Hur mycket jag än inte vill att det ska vara sant så kommer det att vara det då…..då kommer jag inte undan längre….

Tills dess så kan jag skjuta det framför mig o försöka att förstå, dock motvilligt, vad det e som verkligen hänt….

Jag förstår inte alls hur jag ska klara detta, men jag bara måste…..men herre gud, det e min pappa som e död o borta, han finns inte mer.

O nu som jag har skrivit detta så känner jag mig bara tom, helt tom på känslor o allt, bara tom…..

Tror nog att det e dags att sluta nu, för jag känner att jag har fått skriva av mig en del,,,,,

Hoppas det inte var för hemskt att läsa…

Ta nu hand om varandra o ta vara på era stunder med era föräldrar, man vet aldrig när dom rycks ifrån er…..

Share on Facebook

1 kommentar

  • By Mariamme, 6 juni, 2017 @ 07:49

    Förstår precis hur du känner dig. Glad på utsidan
    men helt trasig på insidan. Det kommer en dag
    då du kan tänka på din far utan att falla ihop, men
    det tar sin tid för livet utan honom blir aldrig mer
    detsamma. Sorgen i hjärtat försvinner aldrig.
    Glad att du har funnit den stora kärleken
    som hjälper dig i din stora sorg
    Tänker mycket på er och särskilt på din mor
    som nu, efter många år tillsammans med
    din far, är ensam. Skönt att hon har dig och Peter .
    Kramar i massor, det vet jag att du behöver
    ???

Other Links to this Post

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Leave a comment

WordPress Themes