100 dagar o avslut…

I dag e det precis 100 dagar sedan jag såg min älskade Kent.

Det e bara så hemskt så ni anar inte, sen e det sååå mycket annat skit som oxo hänt som jag inte ens vill skriva om. Men folk fattar inte hur jobbigt o tråkigt det e att sitta ensam, kväll, efter kväll, efter kväll.

Men vad fan ska jag göra har ju ingen bil så jag kommer ju ingen vart o kan inte spontant köra hem till vänner eller så, så jag e verkligen fast.

Jag mår så dåligt att jag har typ ångest varje dag o nästan hela tiden, men det fattar inte folk.

Allt mer märker jag hur folk mer o mer vänder sig bort från mig o undviker mig mer  mer bara för att jag mår dåligt. Det e verkligen inte vänner det.

Sen e de en stor fest på ett ställe uppåt landet o jag ar verkligen försökt att höra om det e någon jag kunnat åka med upp o ner, men ingen, ingen har varken plats eller tid, snacka om att man känner sig ratad o utstöt.

Jag har verkligen frågat alla ja vet o känner som ska dit men ingen,ingen vill ha med mig dit, så man e väl inte alls välkommen dit mer….

Sen när det gäller Fb kan man verkligen inte helle skriva vad man vill om att man mår dåligt, då blir man på hoppad för det, vad fan e det för mening med mitt liv egentligen?????

Ingen bryr sig ju ändå…

Jag säger bara det så kasst jag mår just nu o så som folk eller så kallade vänner vänder sig bort allt mer så kommer jag att ge upp, o då menar jag verkligen att ge upp mitt fucking tråkiga ensama liv, vad tusan ska jag här o göra, ingen som bryr sig ändå ju.

Den ända som bryr sig e min bror, mina föräldrar o Kent , det e allt jag har. Ingen annan hör av sig längre så vad e meningen????

Jag trodde jag hade vänner men nopp, det hade jag inte…

Jag kan ju helt ärligt säga det att hade jag haft lugnande tabletter hemma så hade det redan varit avslutat nu, ni hade alla sluppit mig, för det e fan ingen som bryr sig längre.

Det stödet jag hade innan, det finns inte där längre. När jag ringer så svaras det inte, ingen ringer tillbaka o ingen att ens prata med….

Ikväll kommer många av mina ”vänner” festa o jag ska försöka avsluta mitt, för det finns ingen som helst mening o jag mår bara så dåligt, för ingen bryr sig längre o dom förstår inte.

Har jag intehaft det skit nog. Först hjärntumören, sen försvinner Kent, sen mister jag jobbet o min inkomst o nu oxo bilen. Kanske måste jag flytta här i från o det är ännu en anledning att avsluta allt för det kommer att ta knäcken på mig totalt.

Måste jag flytta kommer jag inte klara det, då måste ja riva upp allt jag har byggt upp, min trygghet, min syrka o mitt lugn. Tror inte folk tänker på hur mycket mitt hem betyder för mig.

Det e ju här jag hittar min styrka, här jag känner lugn o här jag känner mig säker o stark, men bara tanken av att behöva göra det får mig ännu en gång att vilja avsluta ALLT!

För vad e det för mening alls mer?’