En tid av tårar, ångest o stress….

Det är precis såsom min senaste tid har sett ut.

Det har mest varit tårar, ångest o skit faktiskt, så inget kul alls o inget upplyftande heller.

Ångesten finns där hela tiden i bakgrunden, o ligger o pyr. Det har med klimakteriet o göra och även något jag levt med hela mitt liv, men aldrig fått hjälp med.

Nu på senaste tid så har jag fått höra från läkare att det e helt enkelt bara sån jag e, jag har mycket ångest o jag känner alltid väldigt mycket. Det är del av ritningen, ett konstruktions fel helt enkelt.

Något som tär speciellt mycket på mig o mitt psyke, det är just att alltid ha ont. Varje dag e det smärta o då snackar vi inte sån smärta att det går att ta ett par Alvedon o sen går det över. Nopp…

Snarare sån smärta att jag får ta typ Alvedon, citodon o då ska jag ha lite tur om det i alla fall mildrar smärtan i händerna.

Japp du läste rätt, nu är det inte bara vänster som strular. Höger har anslutit till protesterna och det är med HÖG röst….Vissa dagar kan jag inte ens ta på mig strumpor så ont jag har.

Om inte detta vore nog, så blev våran Izzy sjuk. Han morrade o fräste som bara den när han skulle kissa.

Jag tänkte att det går säkert över, med det gjorde det inte.

Ringde till våran veterinär o försökte få tid, men var till slut tvungen att ta honom till Djur-akuten i Helsingborg. Jag klarade inte ens åka med för jag gick sönder av oro o förtvivlan så Pege var underbar att köra själv.

Efter många timmar o prover så visade sig att han hade grus i urinblåsan. Vi fick medicin o blev rådda att byta foder. Vilket vi gjorde o det hjälpte lite.

Den veckan som jag gick o vaktade honom som en hök. Var en av dom värsta veckorna jag haft. Mina nerver o psyke bröts sakta, sakta ner. Jag kände hur jag blev allt mer ostabil o nervös för ALLT!

Visst det verkade bli bättre, men sen bara vände det igen o han blev sämre o jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Jag klarade inte ens vara inne hos honom när han morrade o fräste så när han skulle kissa.

Detta gjorde att jag gick allt mer sönder för varje timme som gick. Jag försökte att ringa vår egen veterinär, men sköterskorna där är så otroligt otrevliga o det verkar inte som dom vill ha patienter mer. Även om vi gått där i snart 10 år med alla våra djur. Fruktansvärt bemötande.

Dom rådde oss åter igen att köra till Hbg akuten. Då lyckades jag få tar i veterinären som behandlade honom på Hbg akuten första gången.

Då sa han att då får ni komma in med honom och har måste ligga med kateter i minst 48 timmar, jag bara såg min älskade Izzy lida o må så dåligt, plus vad skulle den räkningen sluta på ????

Visst hade det blivit bra så, han e värd allt i världen, men hur hade han mått. Han var nämligen sån att bara vi satte honom i buren så blev han stressad. Han mådde verkligen inte bra av att vara iväg eller innestängd.

Så dels köra iväg med honom OCH sen lämna honom, nääää finns inte. Sen vet vi inte riktigt om det hjälper heller, näää. Jag ringde en annan klinik här i LA och dom kunde fixa en tid till oss. Tack o lov.

När vi kommer dit så är jag inställd på det värsta, just för att vara beredd, men ändå hade jag hoppet att det skulle gå o fixa, han var ju bara 7 år.

Men läkaren där säger att det är inte riktigt säkert att det hjälper att spola o kateter o så. Det kan hjälpa ett tag, med det är väldigt vanligt att det kommer tillbaka och man måste göra det flera gånger. Vi måste då sätta hans mående först, vilket jag ALLTID gör. Pege säger att det är mitt val, för det e min katt.

O det var han verkligen, han var MIN KATT. Jag hjälpte honom till världen o jag var där när han tog sitt första andetag, när han öppnade sina ögon o när han tog sina första steg, han föddes o vårt sovrum o jag kommer aldrig att glömma den dagen, för det var min första kattförlossning.

Izzy var den katten som var en del av mig, han var en del av min själ. Han fanns alltid hos mig o han var den som alltid kom till mig när jag inte mådde bra, han fanns alltid hos mig.

På kvällarna gick vi alltid o la oss o han kröp ihop som en boll vid mina fötter o somnade, detta gjorde han VARJE kväll, o gud var jag saknar honom.

Vi skulle alltid stångas på morgonen när jag kom ner, o sov jag för länge så kom han alltid o la sig på min mage tills jag vaknade, han fanns alltid hos mig.

Och att en katt kan ta så otroligt stor plats i ens hjärta, det är svårt att förstå, men hålet som finns där nu, kommer ingen någonsin att fylla.

Han kommer alltid vara hos mig, för han blev som en son o ett barn för mig. Barn som jag inte kan få pga hjärntumörer o annat, det är därför mina djur betyder så otroligt mycket för mig. Men kan man inte få barn så kan man inte.

Han fick i alla fall somna in o nu har han inte ont mer, tack o lov. Han var verkligen mitt allt den katten o han betydde så otroligt mycket för mig.

Jag har inte hämtat mig ännu från denna pärsen och om inte detta skulle vara nog så blir man så otroligt orättvist behandlad oxo.

Där är en person jag älskar oerhört mycket, som jag nästan hela mitt liv pratat med varje dag. Nu i ett par dagar ( läs tre-fyra dagar ) så har jag inte hört av mig för att jag har mått så dåligt.

Har inte orkat att ringa för att jag har varit så otroligt ledsen o trasig, då har denna person näst intill bett mig att inte ringa mer…….

Jag är inte bara trasig o ledsen och har en enorm sorg, nu ska jag behöva bli behandla så här oxo??!! Vet inte riktigt hur jag ska göra, men ger personen tid.

Det är bara det att just tid, kanske inte det finns så mycket av pga ålder.

Så dåligt som jag mår just nu har jag inte mått på många år. Jag tål absolut ingenting, jag gråter för att mjölken. Jag tål inte stress, jag är ljudkänslig o jag får ångest av att behöva gå hemmifrån.

Min läkare säger att jag är i en deprimerad och att jag ska undvika stress, hur lätt e det när allt sånt här händer i ens liv.

Just nu behöver jag sinnesro o få tillbaka lugnet i min själ.

Nu ska jag försöka att avrunda detta, för jag jag behöver ta tabletter igen för att försöka att fungera någerlunda normalt.

Jag är inte på någon bra plats i livet just nu men jag gör så gott jag kan, o det får räcka…….