Krypande, lömska känslor…
Nä man kan inte riktigt hjälpa hur man känner det, i natt var en sådan natt.
Helt plötsligt känns det bara som om att något kommer krypande i soffan mot mig, en känsla , en tanke.
Men det e just dom känslorna som man slår bort när man har blivit lämnad o övergiven, dom hinner ifatt.
Visst i bland när man ar koll o mår någerlunda så kan man hinna o klara av att mota bort dom eller SLÅ bort dom men ett osynligt boll trä.
Eller så duckar man så dom inte får fatt, men ibland kommer dom just krypande, när man minst anar det.
Och dom hoppar på en o biter sig fast, framkallar minnen som man försöker förtränga, får en att känna saknad o ensamhet o att man inte e någonting värd.
Dom släpper inte taget om en, dom gräver sig in o det känns som du äter upp all glädje o positivitet som man har i kroppen.
Det enda dom lämnar efter sig e en tomhet o en bedövande o ilande smärta som inte går att beskriva med ord.
Som att varje cell i din kropp, krossas om o om igen.
Ditt hjärta e det en isande kall hand som tar ett ordenligt grepp om och kramar allt liv o hopp ur det, o sen när allt e urkramat så pulveriseras det så det verkligen inte finns något kvar
….. fram tills nästa hjärtslag, då börjar allt om igen…
Jag trodde att jag hade hittat mitt livs kärlek, mannen i mitt liv, den jag skulle leva med resten av mitt liv, o jag såg så fram emot det.
Såg så fram emot att leva livet ihop, resa, uppleva saker o bli gamla ihop. Jag trodde verkligen, VERKLIGEN på detta.
Men det e inte mycket i ens liv som går som man vill det ska gå.
Vad exakt som hände kommer jag inte gå in på här, det e det inte många som vet.
Just nu mår jag bara så dåligt, visst jag mår bra ibland oxo, men just nu har känslorna kommit i fatt mig o det känns så jobbigt, jag har knappt sovit i natt så jag e verkligen nere i nerverna, mer än vad jag brukar vara.
Det e inte så lätt att ha mist hela sitt liv o allt som man höll kärt, allt som man trodde skulle finnas där en väldigt lång tid.
Det kan sänka vilken person som helst.
Kom bara inte med att jag tar på mig offer tröjan eller något sådant, för jag e fan inte den som tog detta beslutet, jag e den som blev lämnad o jag lider, jag e sårad, jag e ledsen, jag e så besviken o ensam.
Kom sen inte att jag gnäller, jag har ett brustet/krossat hjärta o ett liv som bara går utför, kommer hamna hos fogden igen o allt bara går åt helvete, så kom inte att jag bara gnäller.
Det e inte bara en som snackar om att jag bara gnäller utan det e tyvärr många, jag har ett brustet hjärta, JAG HAR RÄTT ATT GNÄLLA O MÅ DÅLIGT!!!!!
Ni som inte tycker det kan ju sätta er in i ALLT jag varit med om, o ni vet inte ens hälften av allt som hänt! Så kom inte o snacka att jag bara gnäller. Det e just där för jag lagt ner Fb, Jag e trött på påhopp!
Här skriver jag vad jag vill o vill man inte så kan man bara ge fan i att gå in på bloggen. SÅ DET SÅ!
Ni vet inte hur myck
et jag mist o hur otroligt mycket det betydde för mig, det var mitt liv, min kärlek, mitt ALLT!
Jag kämpar VARJE dag att ens komma upp ur sängen o gå upprätt!
Jag kämpar varje minut att inte tänka på ALLT jag varit tvungen att lämna!
Jag kämpar varje sekund med att inte tänka på den jag alltid kommer att älska på ett sätt som inte går att sätt ord på!
Så får man höra att man gnäller o ska kämpa!!!
Hur fan jävla lätt tror ni att det e??! Visst det finns andra som har det värre, men dom e inte jag.
Dom har inte levt mitt liv eller gått ens en meter i mina skor!
Ni har fan inte heller haft en hjärntumör!!!!! Bara att gå genom det……
Jag har fortfarande inte bearbetat o kommit genom det, jag hinner inte upp till ytan förrän det e nästa slag i nacken, det tar aldrig slut…
Så ge då fan i o döm mig o säg att jag ska kämpa! Det e ju just det jag gör PÅ MITT SÄTT!
Detta e inte för att få uppmärksamhet eller tycka synd om mig,en vissa fattar inte hur JAG har det o hur jag lever mitt liv det e MITT beslut o MINA val.
Jag gnäller inte jag kämpar för mitt liv, fatta det!!!!
