Insikter som kommer ifatt….

Varför ska det vara så fruktansvärt svårt?

Varför e det så svårt att förstå?

Varför vill inte min kropp det jag vill?

Varför e inte allt som det var innan?

Jag vill ju så mycket, jag vill ju verkligen detta. Av hela mitt hjärta o hela min själ, men det går bara inte….. Kroppen vill inte, knoppen fixar det inte heller….

Jag har så svårt att verkliegn förstå o sätta gränser. Jag vill så otroligt mycket, men märker allt mer att jag klara inte av det. Min kropp o huvud bara skriker att jag måste ta det lite lungt.

Jag vill inte låta min operation o min sjukdom stoppa mig, men nu har det gått så långt att jag har inget alls val. Jag måste ta ett par steg bakåt…..

Har allt för ofta migrän, min kropp, ryggen, fötterna, benen o axlarna skriker bara STOPP!

Jag måste inse att jag e inte 25 år längre, jag har inte den orken jag hade då. Jag har verkligen börjat bli gammal, o min sjukdoms bild e ju inte något som gör det bättre precis.

Kanske gör jag misstaget att jag inte talar om för folk om min sjukdom bara för att jag vill inte att dom ska tycka synd om mig, eller behandla mig annorlunda.

Men det e nog något jag måste göra i fortsättningen, jag har nog inte mycket mer val. Inte nu när jag allt mer märker att det bara inte går.

Idag var det huvudet rätt in i väggen, o mycket mycket tårar. Det var då det gick upp för mig att jag inte klarar detta livet jag försökt med. Det går bara inte.

Jag måste trappa ner, o kanske bara läsa på halvtid o vara sjukskriven resten, bara just för att jag inte orkar med mer. Min kropp orkar inte…..

Jag verkligen HATAR att behöva erkänna detta, jag brottar fortfarande med tanken….det gör ont i hela mig att jag måste erkänna detta….o att jag måste göra detta.

Just nu känner jag mig bara sorgsen, besviken, misslyckad o ledsen.

Sånna här insikter e aldrig kul o få, man gör allt man kan för att undvika dom, men ändå så kommer dom o till slut så hinner dom ifatt…..

Så idag efter mötet med min lärare så blev det att åka hem o sen beställa journalen från Lund om operationen. Imorgon blir det ner till läkare på Capio o sen får vi se.

Jag hatar att inte vara som jag brukar. Hatar att inte kunna göra det jag gjort innan, hatar att inte kunna leva fullt ut som jag vill o önskar. Hatar att jag har den sjukdomen jag har.

Men nu ska jag sätta på en film o sjunka ner i soffan o försöka bearbeta allt detta som hänt, o försöka att komma tillfreds med dom ändringarna som kommer att göras, vilket inte kommer att vara lätt.

Jag vill ju detta så mycket o gärna…..eller e jag för gammal….?

Sköt om er mina kära läsare o ta hand om er o era älskade….. Man vet aldrig var som händer imorgon….