Sorg, bortgång o Horton…blir för mycket
Ja jag vet inte ens om jag kommer att lägga ut detta inlägget. Jag känner bara att jag behöver att skriva av mig.
Kan varna redan nu att det kommer inte vara speciellt positivt då det hänt en hel del jobbiga saker just nu, som bara blev för mycket för mig.
Allt började natten till fredag då min mobil ringer o det är från andra sidan sundet. En mycket kär vän, jag hört av för någon månad sedan, då med mindre kul besked.
Men denna gången var det absolut inget jag ville höra. En av mina absolut närmaste o finaste danslärarinnor hade gått bort.
Hon var en kvinna som varit en mycket, mycket stor del av mitt liv. Redan som 3 åring så började jag att dansa, och då fanns hon där.
Hon har funnits under hela min uppväxt och det var hon som stod för mycket av min personlighet, dansen är en mycket stor del av mig fortfarande.
Jag träffade henne varje dag under en mycket, mycket stor del av min uppväxt, det var hon och en annan danslärarinna som har betytt mest för mig i mitt liv.
I torsdags natt så dog denna vackra straka människa, jag har alltid kännt en trygghet att hon fanns där bara jag behövde henne, men inte nu längre….hon e borta.
Under många tillfällen i mitt liv när jag växte upp hade jag det riktigt, riktigt jobbig, då fanns hon och dansen alltid där.
Dansen var mitt sätt att bearbeta saker, ett sätt att fly undan vardagen o alla problem. Åhhh vad jag saknar den……
Dansen för mig är där jag alltid funnit tröst, o jag saknar det så oerhört mycket. Och så klart är hon helt o hållet sammankopplad med just dansen för mig.
Det var hon som lärde mig dansa, från det jag var 3 år gammal.
Det var hon som var där när jag tog mina fösta steg in i dansens värld.
Det var hon som lärde mig att dansa tåspets.
Det var hon som ordnade så jag fick stå på otroligt många scener både i Sverige och i Danmark.
Det var hon som fanns där när jag var oerhört mobbad i skolan, då kunde jag finna tröst i just dansen och hos henne.
Det var i dansen jag fann trösten o styrkan. Det var hon som hjälpte mig genom mina år då man inte mådde så bra.
Det var hon som hämtade hem mig från Köpenhamn när jag växte upp innan jag gjorde något väldigt dumt.
Det var hon som lärde mig empati, omtänksamhet och hur man uttrycker sig i dansen.
Det var hos henne jag bodde en hel del undertiden jag studerade i Danmark.
Det var av henne jag lärde mig så oerhört mycket om livet, dansen och världen.
Och nu e hon borta……..
Jag har bara så svårt att greppa det, hon finns inte där om jag vill ringa henne. Hon finns inte mer, alls…..
Om inte detta vore tillräckligt så ar jag just nu väldigt mycket migrän och mår inget bra alls tyvärr.
Igår hade jag även hög feber OCH migrän, ändå åkte jag iväg o jobbade, vilket jag inte skulle ha gjort, allt bara blev fel.
Visst i början gick väl ok, jag kände att jag skulle fixa detta, jag hade ju mina tabletter som tog det värsta av värken och febern.
Men om inte det heller var nog så under hela dagen, så kommer varm o kall känningar och jag bara känner mig helt värdelös, jag räcker inte till.
Ändå kämpade jag mig genom dagen, men mot slutet av passet så hade jag inga migräntabletter kvar, o inte heller några värktabletter, det blev bara för mycket.
Men jag kämpade attans bara för att klara ut det. Men till slut så blev bara allt för mycket, jag kunde inte tänka, kände mig som en zombi….
Sorgen, migränen o febern tog ut sin rätt. Sen hände en tråkig sak, men det e inget jag kommer att gå in på, det håller jag för mig själv.
Men i alla fall, kul var det verkligen inte och jag trodde verkligen att mitt huvud skulle sprängas. Jag kunde knappt andas av all press, stress o värk.
Jag e ju så otroligt rädd att det e något fel på mig igen, alltså mitt huvud o att det ska finnas en tumör igen, för jag har verkligen mycket migrän just nu. Jag e orolig….
Förhoppningsvis e det bara, ja bara o bara men kanske e det just bara att jag e i övergångsåldern, förhoppningsvis så e det just bara det.
Men i alla fall det som hände kändes inte alls bra, jag kände mig verkligen inte bra av det o det ovan på allt det andra blev bara för mycket.
Tårarna kom, ångesten kom allt mer o till slut så brast det bara. Jag kunde inte hålla emot o vara stark, det gick bara inte.
Jag gick från jobb o satte mig i bilen o bara grät o grät o grät. Jag satt där länge innan jag ens försökte att köra. Började köra men kunde knappt se för dels migränen och alla tårar. Jag var så oerhört trasig.
Allt mer kom ångesten, som en äckligt stort svart slemmigt monster som först tog tag i mina fötter o sedan klättrade det den upp längst ryggraden tills den tillslut tog tag om hela mig.
Den verkligen pressade allt styrka, vilja o ork ur mig. Jag hyperventilerade o bara kunde knappt andas. Allt bara snurrade o fick inte luft.
Jag var bara tvungen att köra in till sidan o stanna bilen, vågade o klarade inte av att köra ens.
Skulle inte förvåna mig om vissa av mina Fb vänner tyckte jag vara löjlig att lägga ut det på Fb, men det var mitt sätt att be om hjälp, visste inte hur jag annars skulle göra.
Jag satt ju ute på en landsväg mellan motorvägen o arenan o kunde inte köra. Allt bara snurrade o snurrade o jag kunde inte tänka ens.
Som tur var så hade jag en starkt lugnande tablett med mig, min sista ever. Men jag tog först en halva o lite senare en halva till, just för att det inte skulle slå undan benen för mig helt.
Min älskade make var hemma o vi har barnhelg, så han kunde inte komma. Men två väldigt snälla vänner hoppade i bilen o körde från Tågarp o kom o hämtade mig. Underbara människor…
Jag är så oerhört tacksam att dom kunde komma, annars vet jag inte alls hur jag hade kommit därifrån.
Allt bara rann över, det blev för mycket sorg, värk, feber o mycket hotfulla hårda ord som gjorde att det brast för mig.
Men men, för mig så det som hände, hände igår och nu e det en ny dag o det är nu glömt i alla fall för mig, jag visst var det lite obehagligt, men som sagt det var igår det.
Så nu har jag skrivit av mig en del o det känns i alla fall lite bättre, o idag ska inte ångesten få grepp om mig.
Det blir att sitta ute o ta kraft av naturen, o bara njuta av naturen o grunda mig igen, behöver verkligen det för att klara av denna situationen.
Det har varit många som gått bort i mitt liv den sista tiden, vilket känns väldigt jobbigt.
Men nu blir det en kopp kaffe till o sen ska jag gå ut o sätta på min nya fina rattmuff på Kermit, som min älskade make köpte till mig igår….
Ta hand om er o njut av livet o era nära o kära, man vet aldrig när det tar slut o någons tid här på jorden slutar….
