Vikt…varför är vi tysta om det….

Ja det e väl det vi alla kämpar med, mer eller mindre.

Det e verkligen inget kul ämne men en sak har jag tänkt mycket på.

Varför säger man inte något om det, varför pratar man inte om det? Vad e det för skam i det?

Jag har aldrig varit riktigt pinnsmal, o kommer aldrig att bli det heller, gener helt enkelt. Men det e just det med just gener….något som inte alla vet.

Vi är ju alla olika och det är väl tur det, tänk om alla skulle se ut precis likadant, fy vad hemskt.

Men åter till det jag har tänkt på.

Om någon går ner i vikt, då säger man inget. Om någon går upp i vikt, då säger man inte något.

VARFÖR?

Visst gå upp i vikt är väl aldrig kul.

Oftast så mår man sämre, kroppen gör ont, lederna värker o blodtrycket går upp. Visst det är säkert fler saker som blir värre, men kommer inte på just nu.

Men ingen kommenterar det, visst det e ju inte heller så kul o höra det, just för det är kanske ett misslyckande, för den som just gått upp i vikt.

O då vill man ju inte höra något som man ser o känner varje dag, det är ju illa nog när man väl går förbi en spegel. ( så var det för mig i alla fall )

Men vi vänder på det.

Gå ner i vikt, det e verkligen inte fel.

Man mår bättre, kroppen blir lättare, man kan röra sig bättre, inte lika mycket tar emot. I vissa fall blir blodtrycket bättre ( dock inte på mig, ärftligt ), smärtan i vissa leder försvinner. Kläderna sitter bättre m.m.

Åter igen, ingen kommenterar.

Ibland undrar jag om det är av avundsjuka eller om det verkligen e så att folk faktiskt inte ser. Eller så e det jag som är skadad helt enkelt.

Det kan ju absolut vara jag som är skadad från att ha dansat hela mitt liv, då kroppen för mig alltid stått i centrum och varit ett verktyg, funkar inte den så funkar inget.

Men i alla fall, man säger inget, varför?

Är det av respekt, avundsjuka eller för att man inte riktigt vågar eller kanske helt enkelt för att man inte ser det……

Kanske e det så att man inte säger något, just för att man faktiskt inte ser det, man ser människan, dennes inre och inte utsidan. Kan det vara så?

För mig är det såhär. Jag ser ALLT, för jag ser både kroppen, människan, det inre och själen inklusive auran, men det e ju bara sån jag e.

Men jag har tänkt just på det, att man kanske ser den inre o personen, inte formen o kroppen.

I så fall är det ju jättebra.

För överallt i samhället idag så blir vi bedömda, vare sig vi vill eller inte. Och vi alla dömer och vare sig vi vill eller inte, det sitter i våra gener även det.

Jag hade blivit jätte tacksam om just Du skulle vilja skriva en liten rad om hur just Du tänker o tycker, det är så intressant o veta hur folk tycker o tänker om just detta lite känsliga ämne.

Ta nu hand om er o njut av livet, jag ska göra vad jag kan, för jag har ingen bra tid just nu, men kämpar på. Jag letar efter ljuspunkterna, även om dom just nu är få.

Men ljuset har vänt tillbaka och snart är det Imbolc och då vaknat naturen till liv igen och allt kommer kännas bättre.