100 dagar o avslut… del 2
Jag vill inte alls att någon ska ta illa upp med detta o det jag skriver, för detta gör jag för att skriva av mig o försöka att må bättre, även om det inte hjälper ett dugg…
Har fått höra på omvägar plus att jag har kommit fram till själv att det snackas attans mycket skit om mig oxo. Detta av sånna som ska vara en nära…
Om dom bara hade varit med om en bråkdel av vad jag gått genom det senaste året så hade dom nog inte snackat så mycket skit, o jag litade på dessa människorna….där ser man hur fucking korkad jag var!
Jag skulle vilja se dom gå genom min hjärntumör operation o tiden innan o efter den, för det var ett rent helvete o det e inte många som klarat ut det, knappt jag gjorde det bara.
Men sen så e jag inte så hemsk, men hade dom gått genom det så kanske dom hade förståt. Men det jag gick genom önskar jag inte ens min värsta fiende, men det e ju jag det. Sen snackar jag inte heller en massa skit…
Jag blir bara så ledsen när det e människor som jag trodde jag kunde lita på o stötta mig mot, men nopp. Där var man en idiot IGEN!
Självklart så när man sitter i en jobbig situation så känns det som att man har det värst, men ingen av dom som sitter i samma situation hade det som jag.
Dom har sina barn, eller föräldrar eller andra nära o kära eller så bor dom i stan- Jag e helt ensam, bor på landet, utan bil o har endast min hund som sällskap.
Han e den enda jag kan lita på o som finns där för mig när jag mår dålig o tröstar mig, det finns ingen annan som ens bryr sig mer…
Attilla e den enda som hindrar mig att avsluta detta på annat sätt än tabletter, annars hade det varit gjort för längesen, TRO MIG!
Sen att jag kanske oxo måste riva upp hela mitt liv, hela mitt allt för att jag måste flytta, det tänks det inte på, ingen förstår vad hemmet e för mig. Det e många som tycker att ja men det e väl bara att flytta. Det e inte det för mig.
För mig e det som att rasera hela mitt liv o riva upp mina rötter o allt jag har kärt…. Ja det går inte ens att beskriva i ord så hemskt det e…..
Sen kanske jag oxo ska nämna att dom hör av sina män/pojkvänner o liknande med jämna mellan rum OCH dom får träffa dom, ännu en sak som jag inte har.
Jag har varken telefonsamtal, brev eller att få träffa honom, känns som han gett upp helt på mig o oss. JAG HAR INGET ALLS!
Till början med när allt detta hände så fanns det en familj för mig som ställde upp i vått o torrt, men nu.
Nu när man ringer eller messar så svarar ingen, ingen vill hjälpa eller ens prata med en, dom har helt enkelt tagit ett par hundra steg tillbaka o bryr sig inte längre helt enkelt.
Det finns så klart EN som e en klippa, men han har nog med sitt liv men han försöker ändå, tack o lov.
Ändå så känner man som att man besvärar dom o då undviker man helst att helt fråga, för man får ändå inte ett svar ens. Detta gäller både tjejer o killar, o det e inte det ni tror. Tänker inte skriva ut några namn alls, för sån e jag inte hellt enkelt.
Så vad tusan har mitt liv för mening, inte ett skit!
Detta med Fb att jag inte kan skriva vad jag vill, det kan jag verkligen inte för då blir man på hoppad, så FB FUCK OFF! Här kan jag skriva vad jag vill o kanske kommer jag fortsätta med det, om jag inte får tag i tabletter, för det ska jag VERKLIGEN försöka med…..
…orkar inte mer o ser ingen som helst mening med att fortsätta detta skit livet, ingen som bryr sig ändå!
2 Comments
Gunilla P
Nikki!
Jag känner att jag vill skriva några rader till dig, helt utifrån mina egna tankar och åsikter. Och med anledning av att jag väl är en av ”dom”. Det är inte frågan om vem som har den längsta , svåraste eller tyngsta levnadshistorien i bagaget.
Jag för min del har en minst 10 år längre, delvis tung levnadshistoria än dig. Och det finns de som har en mycket kortare historia än oss.
En som jag antar att du delvis syftar på är endast 19 år, och hon har ju sitt sett att hantera och uppleva saker på. Hon är ju som hon är, ung, mycket snäll och klok. Jag tycker det är starkt av henne att hon har uttryckt sina åsikter och känslor. På sitt sätt.
Vi är alla olika och upplever saker och ting olika. Vi har olika sätt att hantera olika situationer i livet. Vi är flera som har hamnat i en situation som vi absolut inte ville hamna i.
Ditt sett att hantera, är bl a att skriva om det på F.B och i din blogg osv.Det är DITT val.Jag för egen del vill absolut inte skriva ut någonting, då det är väldigt få personer i min omkrets som känner till min historia. Det är MITT val.
Där är säkert ingen som tvivlar på att du upplever situationen, som hemsk, fruktansvärd, tragisk, katastrofal, ensam osv. VI FÖRSTÅR!!!
Och där är heller ingen som hatar dig! Men…som sagt vi har olika bakgrund och sätt.
Vi får försöka att ha stor inlevelseförmåga och får försöka att sätta oss in i hur andra kanske har det, och upplever situationen. Det är kanske inte alltid som det ser ut på ytan, för alla andra.
Att tänka, att , som jag vill bli behandlad, behandlar jag andra!!! Jag har aldrig träffat dig personligen (tyvärr), men har haft kontakt med dig via telefon, SMS, F.B och genom andra.
Jag har bjudit in och sagt att du är välkommen att komma till mig och fika, ringa och prata, sms´a osv. Försökt bli din ”vän”, inte av nyfikenhet, utan för att vi hamnat i ”samma” situation.
När detta hände kände jag i stort sett ingen inblandad, men jag sökte själv upp personer som jag trodde att jag kunde ha ett gemensamt utbyte med, för att klara av situationen.
Det har hjälpt mig otroligt mycket.
Du skriver att ”dom” snackar en massa skit om dig, ja, det är ju hur du uppfattar det. Visst vi har pratat om dig, och även om andra inblandade, om hur vi kan vara, eller vad vi kan säga för att hjälpa varandra.
Men vårt stora samtalsämne är definitivt inte du, vi har mycket annat att prata om, bl a om våra nära och kära som vi alla saknar otroligt mycket .
Sen , ja, , jag och några till, vad jag vet, har träffat, pratat i telefon och brevväxlar med våra anhöriga. Och det är vi givetvis glada över. Och att du inte har det så är mycket tråkigt.
Men vi måste ju ändå få lov att glädjas över det vi har….
Att du sedan skriver att du vill ta ditt liv, är ju mycket tragiskt och bekymmersamt. Jag tycker absolut att du ska söka professionell hjälp.För varken jag eller någon av ”dom” andra har såvitt jag vet kunskap eller ork att hjälpa dig ur denna kris.
Det finns andra bland ”dom” , som själv sökt professionell hjälp för att orka med detta. Sen undrar jag, när det blev ”vi” och ”dom”??? Eller i ditt fall jag och ”dom”.
Det borde ju vara vi tillsammans. Visst alla människor tycker ju inte om varandra, men för den sakens skull, kan vi ju försöka att förstå varandra, och att vi alla är olika.
ALLA måste GE och ta!!!!
Jag hoppas för din skull att du söker professionell hjälp,För du ska inte behöva må som du gör.
Du är välkommen att ringa mig om du har lust att prata en stund, men att lösa dina problem har jag som sagt varken kunskap eller ork till.
Med vänlig hälsning kram Gunilla P
Nikki
@Gunilla P
Tack för ditt inlägg Gunilla….
Mina svar o tankar kommer en annan gång, har inte ork nu o vill inte ta det här….