Att leva med monster o demoner i varje hörn…

Jaha då var det dax igen, dom jävla demonerna……

Att jag aldrig kan bli kvitt dom…men tyvärr så lurar dom i varje hörn o varje skugga som finns. Så det e väl bara att vänja sig.

Ibland vet jag inte ens hur jag faktiskt gör att hålla dom borta, men det bara går. Och ibland finns dom överallt!

Kanske e det för att jag försöker tänka positivt o försöker allt jag kan att bara förtränga dom, men det går tyvärr inte alltid, som nu….

Nu har dom så smått börjat väsa, sen kommer viskandet. Efter det är det vanligt tal o till sist är det alltid det eviga skrikandet som kommer, då e det rent kört för mig.

Jag mår så dåligt och vet nästan inte vart jag ska ta vägen, för dom ger sig ju inte heller……envisa o högljudda, då e jag verkligen inte stor.

Ni kanske tycker att dom kan väl inte vara så hemska, men där har ni fel. Det dom säger o skriker e just det som får mig att vackla när det gäller ALLT.

Just nu e det att

”Det e bättre att lämna innan du blir lämnad”

eller

”Varför hänger du med dom, dom gillar dig inte ens”

”Det finns ändå ingen du kan lita på, alla bara snackar skit om dig bakom din rygg”

och

”Att någon ens kan tycka om dig eller ens titta åt ditt håll är ju bara ofattbart”

”Han kommer tröttna på dig o din jävla migrän, han får ändå inte det han behöver från dig”

Men den som nog e bland dom värsta är

”Lika bra att du lämnar honom nu, för han kommer ändå att lämna dig. Det e bara en tidsfråga innan han tröttnar o dessutom, varför ska han vara med ett sådant fetto som du. Du e ju bara äcklig o vidrig. Bättre du lämnar nu innan han kastar ut dig och du inte har någonstans att bo. Ta kontroll innan du förlorar den helt”

Men det finns så mycket mer o vidrigare som dom säger, saker jag inte ens vill skriva här.

Det e just att leva med dessa jävla demoner är hemskt. Dom lurar i varje liten skugga o hörn, ligger där o bara väntar på att jag ska få ett svagt sinne, då börjar dom väsa……

O det har dom gjort nu……

Så om det inte vore nog så ligger ju Horton o väntar oxo, för han kommer jag ju verkligen inte undan. Jag vet inte hur många vänner o andra tillfällen o liknande som jag har förlorat för denna jävla migränen.

Men det e just det att folk som inte har migrän kan inte heller förstå, o denna migrän jag har är 100 gånger värre än just vanlig migrän.

Och så många fikor o jobb o annat som jag har missat……det gör ont i mig att behöva tänka på. Men även migränen ligger o lurar i hörn, tyvärr.

Sen har vi nog den värsta av dom alla, ångesten det e verkligen ett monster för sig. Den är nog den mest lömska o hemskaste av alla.

Den kan bara slå till utan vidare och ibland har den sin kusin med sig oxo, panik. Då e det verkligen party o jag är då på väg till akuten eller så försöker jag att lösa det själv.

När en panikångest kommer, då är det inte mycket att göra än att försöka andas, få tag i en katt och vara klar nog i huvudet för att hitta tillbaka till verkligheten igen.

Mina älskade katter är dom som håller mig kvar här, dom som förankrar mig på denna plats o jord. Men ibland vacklar jag även där…..tills jag ser ett par ögon o känner en varm mysig päls. Katter har räddat mig många gånger, under mitt trasiga liv.

Allt detta måste verkligen låta fruktansvärt att läsa, men det e just så jag har det. Jag kämpar varje jävla dag med allt detta, sen gör ju inte klimakteriet det mycket lättare.

I klimakterie-paketet ingår nämligen just ångest, depression, svettningar, förvirring, hjärntrötthet, felsägningar, värk i hela kroppen och ballong mage samt viktuppgång du INTE blir av med hur fan du än gör. Just det glömde ju håravfall o torr hud och mycket mer annat smått o gott, så du mår riktigt jävla kasst.

Nä allt detta är jobbigt men det jobbigaste av allt, det e nog det som inte så mycket syns på mig o det är en depression, en som inte vill släppa taget om mig.

Den ligger som en våt filt på mig när jag är här hemma och gör det så svårt att få bort eller ens fly från.

Jag ser ut att må bra o vara ok utåt mot dom jag tycker om. Vara social när det passar och så, men innerst inne lider jag, men jag visar det inte utåt. För då börjar folk tycka synd om mig, vilket e det värsta jag vet!

Jag har försökt att ta antidepressiva, men biverkningarna jag får av dom är så hemska att jag dels blir rädd för mig själv och det gör min huvudvärk så extremt mycket värre. Tror jag testat 8 st olika nu, får se om min läkare kan hitta någon annan.

Förra året miste jag oxo min älskade Izzy, han var MIN katt o fanns alltid hos mig. Jag har aldrig tyckt om röda katter, men tack vare honom så älskar jag dom nu. Han fanns alltid hos mig, när jag grät, när jag mådde dåligt o han lämnade aldrig min sidan. Det gör fortfarande fruktansvärt ont…..

Då e kanske frågan varför jag e deprimerad. Det har mycket o göra med att min store bror dog rätt hastigt i början av detta året, något jag inte ännu kunnat acceptera, känns som att jag aldrig kommer göra det.

Vi pratade från o till ett par gånger i månaden. Alltid på hösten så pratade vi mer för vi var bägge smått nere när mörkret började komma, o vem ska jag prata med nu när jag mår dåligt?

Han finns ju inte mer, varken när jag ringer eller mailar o det gör så fruktansvärt ont. Det går inte att beskriva i ord. Förra året miste jag 4 st vänner o nu i år min store bror!?!? Vart ska detta sluta?

Han har alltid funnits där för mig o ställt upp o nu är det bara jag o min mor kvar i familjen. Min mor är över 90 år o jag är så ofantligt rädd, för snart är det bara jag kvar, då är jag helt ensam……

Försöker någon ta min plats, lämnar jag den för jag är nog ändå inte tillräckligt bra på det jag gör ändå.

Vill någon inte prata med mig, helt ok. Det finns otroligt mycket mer intressanta människor än mig.

Vill någon inte ens säga hej, lungt. Jag klarar mig, jag är inte den som krusar någon.

Jag kanske ser ok ut, ser ut som att jag har koll på allt. Beter mig som någon som mår hur bra som helst. Kanske till o med beter mig som att jag har hur bra självförtroende som helst, men nä nä nä. Det e min mask.

Samma mask jag fick ta på mig när jag gick ut på scenen när vi hade föreställningar, då var det att se glad ut o göra sin dans. Sen kunde du gråta när du kom ut i kulisserna igen, men inte för mycket för du hade inte tid o sminka om dig innan du skulle in igen.

På något sätt så känner jag att jag blir allt mer kall, mot allt. Jag drar mig undan, jag slåss inte för min plats mer. Jag orkar inte helt enkelt……