Broken soul…

Då sitter man med datorn i knät igen i soffan o har blandade känslor.

Jag e ledsen för att jag inte kan skriva vad jag vill på Fb utan att bli påhoppad. Sen oxo för att folk tar åt sig o missuppfattar det jag menar.

Som nu sist, så skrev jag att jag kände mig ensam. Ja jag har varit så illa tvungen att hålla mig hemma för att jag har inte kunna ens ha strumpor på mig o än mindre skor.

Allt pga att jag har detta nageltrång eller annat som svullnat upp på min tå.

Det har varit riktigt illa inflammerat, svullet o jag har helt enkelt varit tvungen att sitta hemma, efter som det inte e sommar så går det ju inte riktigt att går ut med sandaler.

Såååå jag har fått hålla mig hemma o ensam tråkigt nog o då känner jag mig ensam. Dom jag umgåtts med innan har fösvunnit o känns som om att jag står här ensam igen…..mot världen.

Jag har kanske fel men det är i alla fall så som jag känner det just nu o det känns ensamt, så e det bara.

Känns som om att jag kommer aldrig att träffa någon, för det finns inte någon mer för mig, jag hade min chans o sumpade den, även om det inte var mitt val.

Sen när man skriver så så får man på hopp efter på hopp att jasså deras sällskap duger inte o liknande. Sättet jag känner just nu så hade jag kunnat vara i en hop av mina bästaste vänner på hur många som helst o ÄNDÅ känt mig så ensam.

Hatar verkligen att må så, men vad ska jag göra, jag sörjer fortfarande, kan inte hjälpa det. Detta kommer att ta tid att komma över o jag kämpar varje dag för att ta mig genom det, men ibland e det bara så svårt.

Jag tror inte att ni fattar hur mycket jag la ner i detta äktenskapet. Om man säger att man lägger ner sin själ o allt så räcker inte det. Jag lade ner hela min själ, mitt hjärta o hela mitt väsen.

Ändå blev jag bara trampad på o bort stött….

Kan ni fatta hur det känns efter att verkligen ha trott på det?????

• Jag trodde verkligen att detta var DET!

• Jag trodde att detta skulle hålla tills jag dog.

• Jag trodde att det verkligen var Han o jag mot världen o att vi skulle älska varandra resten av den tiden vi hade kvar på denna jorden……

• Jag trodde verkligen på detta, men vad blev det……

• Jag blev bort vald, bort shasad, utstött o mitt hjärta krossat, totalt pulveriserat.

• Jag har ALDRIG i mitt liv blivit så sårad. Jag kan inte ens själv fatta att jag ens orkar gå upp ur sängen varje morgon…..

• Jag fattar inte själv hur jag orkar hålla mitt huvud högt o försöka o kämpa varje dag, även om jag verkligen inte gör det iband, men jag kämpar jag ger inte upp…..

Jag ger inte upp på MIG SJÄLV, jag har ingen annan, ingen alls….inte nu mera….

Jag kan inte hjälpa det, men det känns inte som om att någon alls förstår mig, det jag går igenom…..hur jobbigt det e för mig.

Ibland vill jag bara sätta mig i soffan o böla för att ingen fattar….O ibland så blir jag så glad bara för att vissa skriver ett hjärta eller bara att dom förstår, det ger mig styrka.

Det e ju det jag e ute efter, lite medlidande o lite förståelse om hur jag mår. Jag vill inte ha på hopp o höra hur gnällig jag e o att ni tror att jag vill att ni ska tycka synd om mig, för det vill jag absolut inte.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller ha elaka kommentarer, om hur dum jag e och om hur jag gör saker fel o liknande.

Det allra yttersta e att jag vill bara ta mig genom detta, jag vill bara att smärtan i min själ ska ta slut. Sluta att slita min själ i stycken.

Jag vill bara att mitt hjärta ska börja slå igen om jag ens kommer att hitta det igen, just nu e där bara en tomt hål ner i avgrunden, undrar ens om där någonsin kommer att finnas ett hjärta igen……

Låt mig få sörja det jag ska, snälla hjälp mig gärna, men med snälla ord, inga dumma tanklösa kommentarer. Jag behöver ditt stöd inte dina onödiga taskiga kommentarer…..

Jag vill bara bli hel igen…..om det går…….

Just nu skulle jag behöva en sak…..

…..en kram…..