Vänskap, kärlek o FOMO…

Ja vart tusan ska man börja….

Ja vi tar väl det med kärleken o vänskap. Går det egentligen riktigt ihop?

Alltså jag tänker så här. Om man har en älskare/man/make eller annan partner. Hur ska man då få ihop det med vänner, utan att den andra hälften inte ska känna sig lämnad?

Om ni nu förstår hur jag menar. Visst ska man kunna göra saker på varsitt håll, absolut. Men om det andra inte e så jätte social med andra så blir det ju svårt.

Sen e det det att livet har ju en himla förmåga att komma emellan när man ska träffa sina vänner.

Alltid e det något som kommer emellan, eller så e det något annat. Eller så e det så att jag inte riktigt e så ”viktig” att träffa, utan andra saker kommer alltid emellan. Eller så e det mina demoner som e dumma bara…..

Jag vet inte riktigt, men jag tycker det e svårt. Sen e det det med avståndet. E det bara EN som hela tiden ska komma till den andra? Eller ska även det vara lite lika? Blir ju svårt när man bor som mig, ute på landet.

Men visst kan man ju ses på Väla eller liknande, men har då den andre varken bil, körkort eller pengar så blir det ju svårt.

Sen e det det men iniativ, det e inte heller så lätt. Jag har en jätte god vän jag har försökt få en träff med i snart 3 år, eller det e faktiskt 2 st. Men ändå går det inte att få till.

Jag kommer med ett förslag o jag får till svar att jo ska kolla upp det, sen händer inte mer….. Jag har näst in till gett upp, för det blir aldrig mer ändå, tråkigt nog.

Sen kan jag ju säga det att med Horton i hasorna e det verkligen inte heller lätt. Det e inte många som förstår att jag ibland måste avboka, bara någon timme innan om jag får migrän.

Jag har tyvärr mist många vänner på det sättet, och även jobb. Men det e nästan 0 förståelse för det.

Sen blir man bort sorterad för andra anledningar oxo, ex att man inte har samma intresse, o inte kommer att få det intresset. Men då e det bara löjligt, tycker jag.

Jag har ju oxo fått höra att jag e svår, ja jag e svår, riktigt hur har jag aldrig förstått, men antar att det e för att jag gör att folk känner sig obekväma, jag ser ju ofta genom människor, in i deras inre.

Antar att det inte e så positivt. Men jag e ju som jag e, inte mycket att göra åt.

Men vänskap e helt enkelt svårt, o vännerna försvinner allt mer. Sen e ju jag en sådan som inte riktigt släpper in så många i mitt liv. Ni som har fått äran var glada för det.

En så kallad vän släppte jag in, o hen var här o jag o Pg hjälpte hen så mycket vi kunde när hen mådde dåligt.

Sen när hen träffade någon så vände hen oss ryggen totalt, tog bort oss på div plattformar o liknande. Näää sånt gillas inte alls. Jag öppnar inte mitt hjärta för många.

Denne hen känns som hen spottade mig i ansiktet o skrattade åt våran vänskap, sånt vraken glömmer eller förlåter jag…..speciellt inte när det e svartsjuka som är i grunden…..

Sen har vi FOMO eller att känna utanförskap, det e verkligen inte heller kul, Men inte så mycket att göra, utan istället bara att gilla läget.

Att ha den känslan att många av ens vänner träffas på fester o liknande men jag o min man inte blir bjudna, det e verkligen ingen kul känsla, men vad gör man.

Vet inte varför men jag tror faktiskt att det beror mycket på mig, tyvärr. Jag säger vad jag tycker o tänker o hela mitt liv har jag haft det så här, men då får det vara så.

Jag tänker inte ändra mig o lider lite med min make för att han får lida, även om han säger att han inte gör det. Men som sagt tror det beror väldigt mycket på mig…..men men…..

Ja inte så mycket o göra åt, men något man ska veta är att :

Bredvid varje människa står det minst en annan som skulle göra vad som helst för att vara i ens position…..

Tänk på det o vårda dom vänner du har, ju äldre du blir desto svårare blir det.

Jag får väl vara ensam med min fantastiska make, för han finns där verkligen för mig, ALLTID.

Men ni andra var rädda om era vänner, för dom växer verkligen inte på träd. Nu ska jag ta mig en glass o krypa ner i soffan o mysa…..