Cozmos fick somna in….
I går var det verkligen ingen bra dag.
Visst allt började väl bra med att köra till jobbet. Vid 11-tiden skulle veterinären ringa, vilket hon oxo gjorde.
Det var väl lite positivt men mest negativt tyvärr. Hans blåsa var irriterad men dom trodde att det skulle kunna läka ändå.
Så vi bestämde att vi skulle hämta hem honom på prov o se om han kunde kissa som vanligt hemma, där det inte var sådan stress som det e för honom på sjukhuset.
Vi stämde av och bestämde att vi skulle hämta hem honom ca kl17,20. Ok jag ringde till Pege o sa att han fick köra o hämta honom då, eftersom jag jobbade till kl 19.
Vi la på o jag kände mig ändå inte riktigt lugn. Och mycket riktigt veterinären ringde sen efter att ha pratat med en kollega som hade mer erfarenhet. Att en penisamputation hade varit det bästa om inte han kan kissa som han ska.
Sen i samma mening så säger hon att vi antagligen INTE kommer att kunna få bort inflammationen helt från blåsan, då han haft besvär länge med detta.
Visst operation, men sen måste vi hålla honom på strikt diet för att han inte ska få inflammationen tillbaka i blåsan.
Där skönt mitt hjärta totalt…….. Få då hade vi fått ha honom inne, alltså inte alls släppa ut honom eftersom då jagar han, o äter upp sitt byte.
Alltså hålla en katt inne, en katt som så fort vi slår upp ögonen, vill gå ut o jaga o busa. Han har ju fått vara ute ända sedan han kom hem här.
Skulle vi då hålla honom inne bara för att han ska vara vid liv, o vilket liv hade det varit för honom????
Jag märkte ju bara hur stressad o ledsen han var när jag fick hålla honom inne när han skulle ha sin penicillin nu på slutet. Det hade inte varit ett liv för honom.
Det bästa han visste var när vi alla var ute o han var i trädgården o så kom han o strök sig om benen på oss o sen gick han….Precis som att han sa ”Nu sticker jag en sväng, vi ses snart ”
Han var så mysig min lille Cozze….. O hemma inne så följde han mig alltid, vart jag än gick, så fanns han 4 steg bakom mig…….o nu e det så tomt……
I alla fall jag bestämde med veterinären att vi ändå skulle ge det hela en chans, med foder o allt INNAN dom opererade honom.
Så vi bestämde att vi hämtar hem honom o skulle det bli stopp igen så skulle vi komma in med honom igen. Redan då tänkte o kände jag lite hopp…….men ändå inte.
Jag sa till henne att kan ni inte dar katetern o se om han kan kissa hos er innan vi hämtar honom, o det tyckte hon var en bra ide.
Vi avslutade o jag ringde Pege igen o uppdaterade honom.
Sen försökte jag o kämpade med att hålla oron o tårarna borta någon timme eller två. Sen ringer veterinären igen.
O nu var det inte positivt alls. Hon sa det att sköterskorna hade sett att han försökte o försökte med det kom inget, så det var bara operation som var kvar, o den gick på ca 20 000kr, o då var det inte hundra att det skulle bli bra.
Då sa jag att vi hade diskuterat och att då var det nog bättre att han fick somna, för han älskar att vara ute o mår inte alls bra av att sitta inne.
Veterinären sa då att hon stod 100% bakom mig på det beslutet, visst e han ung men inflammationen kommer aldrig riktigt försvinna o då kommer det bli problem.
Så otroligt ont det gjorde o höra sig själv säga att han får nog somna då istället. Det känns som att man vänder honom ryggen på något sätt….min lille plutt….
Han var så gosig o mysig så det var knappt sant, men han ska inte behöva lida för att vi vill ha honom kvar…… Jag bara hoppas än i dag att vi gjorde rätt.
Men hålla en katt som älskar vara ute, hålla honom inne o dom andra två får gå ut, det e inte rättvist alls…..
I alla fall jag kämpade o kämpade på jobbet, men tills slut bröt jag ihop. Tårarna bara rann, för jag visste att jag skulle förlora min älskade lille plutt…..
Jag fick gå tidigare för jag ville bara hem o vi skulle vara där till kl 18. Det var tur att jag gick innan, för det var trafikolycka på motorvägen så det tog ca 40 min o köra hem, vilket annars tar 20 min ca.
I alla fall hela gägen gråt jag så jag knappt kunde se vägen, men fick skärpa till mig lite då o då så jag verkligen kom hem.
Väl hemma, tog lite jos, sen var vi tvungna att åka.
När vi kom dit så klara jag inte ens av att ta nummerlapp eller så.
Vi visades till ett fint rum med fåtöljer o tända fina ljus. Det var så tungt att gå in där o sätta sig…..
Efter ett litet tag så kom dom med honom i sin fina transportbur, som jag nyligen köpt just till honom. Han var så pigg o det tog väl ett tag innan han märkte att det var vi….
När jag gosade med honom så började han o spinna…. Vi tog upp honom , men det gjorde nog ont för han ville ner i lådan igen o direkt försökte han att kissa, så han var ju inte bra.
Han var lika gosig o mysig som han alltid varit o så fin……..^jag gråter hejdlöst just nu^
Efter ett tag kom veterinären in o han fick lugnande så han somnade bara…. Då passade jag på att fråga henne om oxo hon tyckte vi gjorde rätt.
Och hon sa att katter som får detta problemet blir sällan helt friska, tyvärr så är det så.
Sen gjordes allt det hemska som måste göras o sen var han borta, min älskade lilla underbara Cozmos…..han var den svarta katt som jag alltid velat ha…..min lilla skugga…..
Innan vi la ner honom i korgen så tog jag honom i min famn o jag kände att han var fortfarande varm. Jag satte mig i ena fåtöljen o bara grät så ont detta gjorde.
Känna han tyngd o värme o ändå veta att han e borta, han inte finns hos oss mer……det var hemskt.
Eftersom ddetta gått så fort så var det hemskt, med Attilla var det en annan sak, för han hade kämpat o fått tabletter o annat i ca 1 år innan det inte gick mer.
Detta gick så fort, 3 dagar typ, knapp……..o nu e han borta……
Men som dom jag pratat med, alla säger att vi gjorde rätt, det var bäst för HONOM……o det e ju det som e det viktigaste.
HAN ska inte lida, o verkligen inte behöva ha ont o ha besvär bara för att vi inte kan släppa honom. Visst e det en penga fråga oxo, bara detta slutade på över 35 000kr, så det e ju inte billigt.
O blir då inte heller säkert bra, då e det ju bara att dra ut på plågandet, o nääää han ska verkligen inte lida på något sätt.
Vi la honom sen i korgen o sen körde vi hem med våran lilla plutt. Redan innan hade vi bestämt att han skulle få ligga bredvid Lea så hon får lite sällskap.
När vi kom hem så tog jag upp honom igen o bara satt med honom i famnen o grät, o fortfarande var han varm. Pege tog oxo i famnen o sa hejdå ordentligt, vi grät bägge.
Jag känner fortfarande den smärtan i bröstet från igår, det gör så fruktansvärt ont.
Pege hämtade spaden o sedan la vi honom i en fin låda med sin filt och vi tog bort kanylen o bandaget från hans tass, för han ska ju bara ”sova” lite…….han kommer ju snart igen…..
Vi la ner honom bredvid Leas sten o sen satte jag några blommor på hans grav, så vi vet vart hans sten ska ligga…..
Nu finns han ändå här hemma hos oss, o snart hittar han hit till oss igen……det brukar ta några dagar innan dom kommer…..
Men det e en sak jag kan skriva om en annan gång.
I alla fall i dag har det verkligen varit jätte jobbigt, attans tur att jag var ledig, för jag hade inte kunnat jobba idag, jag har mest bara gråtigt hela dagen…..o gör det fortfarande från o till.
Men vi fick tre helt underbara år med honom, o han hade det jätte bra hos oss. Han fick gå ut nästan varje dag. Springa vart han ville, men varje kväll kallade vi in honom, så vi visste att han var ok o trygg, och att han fick mat, förutom alla möss o fåglar som han jagade o åt upp….hmm….
Och han fick kärlek i tonvis, så mycket han bara ville ha OCH kattgodis väldigt ofta, så bra hade han det hos oss……
Han var min lille plutt o min skugga här hemma, alltid följde han med mig upp när jag skulle lägga mig, o då menar jag verkligen ALLTID. Sen skulle han alltid ha lite mjölk innan vi skulle sova.
( Nu tänker du säkert, katter ska inte ha mjölk för dom e laktos intoleranta. Japp det e dom, men han fick laktosfri mjölk, o det hade jag kollat med vår veterinär att det var ok. )
Det gjorde så otroligt ont igår att ensam gå upp för trappan, utan en svart katt som ett streck framför mig o sen att se hans lille mjölk skål, det var fruktansvärt, där bröt jag ihop igen……
Tillslut somnade jag mellan alla tårar o ångest…..åter med tanken, gjorde vi rätt?