Uppvaknande mellan köket o soffan….

Ibland bara måste jag knipa mig i armen o undrar om jag verkligen inte drömmer. Önskning efter önskning slår in i mitt liv, o det känns nästan som att jag verkligen drömmer…..

Bara nu för ca 10 min gick jag ut i köket här för att fixa lite nudlar, måste ju äta lite försiktigt nu när magsjukan börjar att släppa allt mer, tack o lov.

I alla fall så jag fixade nudlar o sen när jag gick genom köket till soffan, så slog det mig. Jag BOR här…..Det bara känns nästan som en dröm, så underbart e det.

O det slog mig att varje sak jag önskade o bad universum om den natten för ca 4 år sedan, allt mer så slår alla önskningar in…..Jag e bara såååå lycklig här ute på landet.

Just den natten jag bad om alla dessa saker så var det stjärnfall o jag satt på min inglasade altan o tittade på den vackra himlen, samtidigt som jag grät o innerligt önskade mig

• Att få träffa en man som älskar mig för den jag är och mitt inre, som är så otroligt trasigt
• Att få bo på landet på en liten gård
• Att få komma bort från stan
• Att få träffa en man som kan sin sak när det gäller BDSM o verkligen brinner för det
• Att få en katt igen, som jag så saknar
• Att få en svart katt som vi kan kalla Lucifer
• Att få känna mig innerligt lycklig
• Att få slippa så täta Hortonanfall
• Att Attilla ska få gå ute o ha det riktigt bra sina sista år
• Att få en blå bil…

Som sagt alla har inte slagit in, men jag tvivlar inte på att den sista kommer att göra det någon gång, kanske…..hahahahahahah

Så o där tog orden slut i huvet, men jag e inte riktigt mig själv. Har ju varit magsjuk nu i ca ett dygn o kite till så man e litta slut i kolan.

Men jag kan ju säga det att ibland när jag kommer hem här så känns det verkligen just som en dröm. Det kommer en ofrivillig tanke ”att jag måste snart hem om lägenheten på Dalhem”

I samma sekund som jag tänker det så kommer jag på, men vänta nu, jag bor ju här… Herre gud jag har ärna o turen o få bo så här fint ( ja jag vet att inner gården e inte den bästa, men det e under förändring )

Ni anar inte känslan det är när man inte mår så jättebra, när man kan ta på sig jackan o ta sin kaffekopp o bara gå ut o sätta sig i trädgården o njuta av tystnaden o fågelkvitter.

Eller bara gå ut o ställa sig o titta ut över åkern o njuta av friheten, öppenheten o vida vackra fält.

Just nu när jag sitter här o skriver i soffan, kl är just nu 01,17. Då kommer en liten kurrande katt upp i soffan till mig o sätter sin tass på mig, jag vänder mitt huvud o där står min lilla Lea.

Hon är min lilla kise, hon har pepparkornsögon så svarta dom e. Alltid när jag går ut i trädgården så ska hon följa med. Hon finns alltid vid min sida, jag finns nästan alltid vid hennes.

Jag hjälpte ju henne till livet så det bandet vi har e inget som går att riktigt förstå förrän man själv varit med om, det e djupt, starkt o på en plan som inte finns i denna världen.

När vi e ute i trädgården så är hon nästan alltid oxo runt om mig. Hon kan springa vart hon vill o göra vad hon vill men VÄLJER att vara just hos mig. Det tycker jag är helt otroligt, plus att hon gärna hoppar upp i knät o lägger sig o myser.

Även när jag går o hämtar posten så springer hon med mig på vägen, nästan som en liten hund. Vi hämtar posten sen på vägen tillbaka ( det är en liten bit att gå, ni vet landet ) då ställer hon sig framför mina fötter.

Då tycker hon att jag ska ta upp henne o bära tillbaka henne….Hon e bara så otroligt underbar…..

Just nu så ligger hon på en filt bredvid mig i soffan o jag börjar bli allt mer trött. Som sagt mag sjuka tar rätt slut på en, tyvärr.

Det e väl snart tid för sängen för mig oxo, min älskade blivande make har redan lagt sig, o snart får jag krypa ner till honom, han e verkligen mitt allt.

Aldrig har en man betytt så mycket för mig o aldrig har jag gjort mig så sårbar för en man heller. Men även vi klickar på så många plan och även dom är inte i närheten av denna världen.

Men jag kan skriva mer o det i ett annat inlägg, nu e det snart dags för sängen….

Ha det så bra mina läsare o ta hand om er o era nära o kära…..dom betyder mer än ni kan tro.

Natti natt alla underbara <3

Jobbiga minnen….o uppvaknande….

Just idag e det just precis 6 år sedan denna mycket allvarliga o viktiga operation ägde rum. Jag lades in redan på torsdagen men fick komma hem ett par dagar innan själva operationen.

Det som slog mig som just ett slag i nacken just nu. Är att jag opererades på Samhain, den helg dagen då slöjan e som tunnas o då det verkligen e Alla helgons i Sverige o Halloween i Usa, men för mig e det Samhain, och det e väldigt speciellt….. Mycket mer kan jag skriva om en annan gång, denna dagen kommer jag aldrig att glömma….

Söndag
Sen skulle jag vara där på söndag kväll senast kl 19.30 för att läggas in på riktigt. Jag skulle duscha i som nästan kändes som frätande för både skinn o hår.
Plus att dom skulle ju ha koll på mig att jag inte åt efter kl 00.00.

Jag började kolla på en film, men fick även sömn tabletter så jag verkligen skulle få sova, vilket jag gjorde rätt så snabbt!

Måndag

På morgonen så väcktes jag kl 06.00 o skulle ta tabletter, dels lugnande o något annat.
Duschen nästa o sen var det ännu lite lugnande, redan då kände jag mig lite seg, nice. För jag var verkligen nervös men på ett konstigt sätt.

När kl var ca 07.40 så kom en jätte snäll sköterska in som skulle rulla ner mig till operation, o vi pratade lite för att tiden skulle gå o för att jag skulle slappna av lite.

Kl 07.55 så var jag nere på operationen o fick nästan direkt något lugnande in sprutat i kanylen, dom rullade in mig o sen kommer jag inte alls ihåg mer.

Jag hade fått redan på att jag skulle vara sövd i ca 4 – 5 timmar, men det blev hela 10 timmar som jag var sövd. Det var en mycket svårare operation än dom hade väntat sig.

Sen är det ju så att läkaren som opererade mig är SUPER SPECIALLIST o docent m.m så han vet verkligen vad han sysslar med.

Han e väldigt noga plus att dom hade ju hitta en till tumör när dom var där inne o rotade, en som dom inte informerat mig om, vilket jag var tacksam för. Då hade jag varit ännu oroligare.

Den satt o tryckte ordentligt mot hjärnan så det var inte alls konstigt att jag har haft dom huvud värkerna som jag har haft. Om dom båda tumörerna har någon samband kan dom inte säga.

Viktigast just nu e att dom e borta o jag håller på att läka, riktigt bra oxo faktiskt! Tycker jag i alla fall.
Jag har nästan den energin jag hade innan, o det positiva finns där verkligen. Lite ont har jag men det e ju inte så konstigt ju, vore konstigare om jag inte hade haft ont.

I alla fall så vaknade jag på NIVA vid ca 20 tiden på kvällen o mådde så där. Jag fick redan på att ju längre du e sövd ju sämre mår du. Gissa hur jag mådde då när jag varit sövd i hela 12 timmar?!?!?!?!?!?!? ( har fått min journal o jag var sövd i 12 timmat inte 10 tim som dom sa till mig )

Min läkare va inne hos mig o sa att nu e det inget som trycker på din hjärna mer, och allting gick bra. Skönt o höra från honom, även om jag inte riktigt var vid medvetandet.

Jag mådde inte jätte kasst o jag fick Kentogan ( starkt morfin liknande läkemedel ) rätt så ofta men det var inte det jobbigaste. Det var det hemska slemmet jag hade i halsen.

Det ville fan inte släppa, hur tusan jag än gjorde. Jag satt uppe o hostade, nästan spydde o harklade mig hela den natten, sov inte en blund.

Inte kunde sköterskorna ge mig något slemlösande medel heller. Näää det gick inte men dom som kom på morgon skiftet DOM gav mig, gissa om jag blev glad.
Det släppte inte riktigt helt men det blev bättre i alla fall.

Tisdag

Sen vid ca 10 så fick jag komma upp på avdelningen. Jag var inställd på att jag skulle ligga på en sal med 3 andra eller fler, men nopp. Jag fick eget rum, gissa om jag blev glad, till o med fanns där TV på rummet.

Tror lite det e därför jag blev bra så fort, jag fick eget rum, tv o medicin när jag behövde. Maten ska vi ju inte prata om för den var bara sååååå hemsk!

Hela denna dagen gick mest till att försöka må bra o försöka bli av med det hemska slemmet som satt i halsen som bara INTE VILLE SLÄPPA!

Helt otroligt var det. Här på denna avdelningen ville dom inte heller ge mig slemlösande, fattade inte alls vad det var dom sysslade med, jag behövde det ju verkligen!

Men i alla fall så fick jag smärtstillande o lugnande när jag behövde. Dom var så snälla att dom kom in med mat o fika till mig när jag ville ha, alla var jätte söta därnere.

Nästan när jag mår som sämst så kommer K o min mor in, jag hade i tankarna att jag skulle ringa o säg att jag var uppe på avdelningen, men jag skulle bara försöka må lite bättre innan jag hade kraft att ringa dom.

Nu kom dom i stället o det var absolut inte alls fel. Dom ville ju bara se så att jag mådde bra för K fick ju inga som helst besked när han ringde ner o skulle höra hur det var med mig.

Jag hade sagt att det var ok att låta folk veta att jag fanns på avdelningen, men ändå så sa dom inget alls till honom, litta kasst faktiskt tycker jag.

Märkte på K att han verkligen tyckte det var jobbigt, dels att se mig så o dels att behöva vara i den miljön, det gillar man inte alls!

Dom var där bara ett litet tag o sen körde dom igen, det var skönt o få se dom i alla fall, det gav mig lite styrka. Under tiden dom var där så kom en sjukgymnastik in till mig o gav mig något som liknade en trumpet av något slag.

Gissa om den hjälpte mig att få bukt på det hemska slemmet, när jag andades genom den så blev allt bara såååå mycket bättre o det började verkligen att försvinna. TACK O LOV!

Resten av tisdagen mådde jag så där, mådde lite illa o fick något för det o det var ju bara ännu räligare ju. Det kommer jag ALDRIG mer be om.

På natten till onsdagen fick jag ligga åter igen med dropp, mina prover var inte så bra som dom skulle vara. Så det blev ingen sömn den natten heller.
Onsdag

Nu började jag kunna äta, även om det var mega svårt. Jag hade ju sedan innan problem med min vänster käke o nu när dom var inne o rotade där så blev den riktigt illa däran. Den har inte hämtat sig ännu.

Droppen kopplades bort o jag fick någon sörja som jag skulle dricka som skulle höja mina värden, vilket den oxo gjorde. När jag väl hade druckigt den så mådde jag mycket bättre.

Jag åt inte speciellt mycket för allt luktade bara sååå otroligt mycket o som jag sa innan så maten var ju bara under all kritik, den var verkligen hemsk. Plus att den SÅG verkligen hemsk ut oxo.

K o min mor o far kom ner en runda på kvällen o tyckte att jag sååå mycket bättre ut o jag kände mig ju oxo bättre, skönt attans det var.

Under hela tiden jag var inlaggd så satt jag nästa upp varje natt o sov, bara för att svullnaden o det hemska runt ögat skulle gå ner så fort som möjligt, o det gjorde det!!!!

Jag har bild här från onsdagen för då fick jag min Iphone tillbaka så då kunde jag ta bilder, innan dess hade jag bara inte ork, men det fattar ni nog.

Torsdag

Nu började jag må riktigt bra, tittade på tv mycket o började att äta allt mer, även om det var attans himla svårt med käken, fy tusan så ont det gjorde i den. Dels så kunde jag ju inte riktigt öppna munnen heller så lätt var det ju inte heller.

Jag kan inte öppna munnen helt nu heller, men jag tror att det kommer att ta tid innan det ger sig helt.
Min mor o far kom en runda på kvällen o hade en fläkt med sig, det var ju så sjukt varmt på det rummet jag hade så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

Men bättre för varmt i sånna tillfällen än för kallt, men den hjälpte i alla fall. Jag hade ju fönstret öppet från det jag kom dit på tisdagen tills det jag åkte hem på fredagen, men det var ju varmt ute oxo, fick jag veta.

Läkarna var inne o tittade till mig på ronden o jag sa att jag gärna åkte hem, för det ville jag verkligen. Jag tyckte att det hade varit såååå skönt o bara få komma därifrån.

Kändes lite som ett fängelse, även om det inte var det. Jag hade ju tv på rummet o så men man kände sig ändå låst, ogillades.

Men dom ville inte släppa iväg mig på torsdagen utan jag fick vänta tills på fredag tyckte dom. Det hade med att jag hade varit sövd så länge att göra.

På kvällen kom min läkare in ÖL Dr Gunnar Skagerberg in till mig o skulle höra hur det var med mig o hur jag mådde. han berättade om operationen o hur det hade gått till, tiden innan att jag hade mått så dåligt o att han verkligen förstod att jag mått dåligt.

Han sa det att vi skulle kolla upp nu efter operationen hur det blir o att jag kommer vara sjukskriven länge  o kommer inte vara presentabel, som han sa, på en lång tid framöver.

Men det tycket jag e en självklarhet, det e ju ingen lite operation dom gjort ju o det e ju självklart att man kommer vara svullen o liknande en tid efter.

Resten av den dagen blev att kolla tv o bara ta det lugnt somnade rätt tidigt faktiskt. Ringde min mor. K o pratade bara sen nannade jag nästan hela den natten.

Fredag
Bara 4 dagar efter operationen så fick jag åka hem. Läkarna var inne hos mig o så till att jag mådde bra o jag frågade allt möjligt om vad jag inte fick göra o så.

Min föräldrar kl ca 10 tiden o skulle hämta mig. Jag fick själv springa eller leta upp läkare så dom skrev ut tabletter o liknande till mig.

Jag ville ju bara komma hem!!!!!

Hade jag inte gjort det så hade det tagit såååå mycket längre tid.
Jag tror vi lämnade sjukhuset o Lund ca kl 11.20, gissa om jag var glad då!!!!

Sååå underbart skönt det var att få komma hem o bara att komma ut från sjukhuset var en sådan underbar känsla så det går inte o beskriva.

Jag kände när jag gick till parkeringshuset så kändes det att jag hade varit stilla i ett par dagar o inte gjort något alls.
Men det var bara sååå skönt att få komma ut att jag bara åsidosatt dom känslorna o känningarna.

Nu har jag inte riktigt ork att skriva mer, det var mycket nu tycker jag o jag skriver ju inte bara för eran skull, utan för min egen oxo, lite dagbok faktiskt.

Men jag ska ju inte jobba mer detta året då jag e sjukskriven en bra tid framöver. Skönt så kan jag vila upp mig ordentligt o jag e rätt så trött ibland så det behövs nog verkligen.

Ni får ha det så jätte bra o sköt om er så gott ni bara kan. Jag ska göra mitt allra bästa med att bara ta det lugnt o inte anstränga mig för mycket m.m.

Detta skriver jag inte alls för att ni ska tycka synd om mig eller något, utan detta skriver jag för att påminna mig själv att jag kan lösa allt…

Klarade jag mig genom detta o sitter här, o en skildsmässa, då klarar jag fan vad som helst, så det så…….
Nu ska jag o min älskling krypa upp i soffan o mysa, så det så……Ha det gott för det ska jag!!!!!

Ja detta var ju ett bra tag sedan men tro mig, detta ligger fortfarande färskt i mitt minne…. Och snart e det den årliga kollen om jag klarar mig ett år till utan operation o liknande…

Ta hand om er alla mina underbara vänner o lev i nuet o ta hand om era älskade <3

Kommer aldrig bli riktigt frisk…..

Oj oj oj så fel allt kan bli. Nu syftar jag på gårdagens inlägg….

Att det kunde bli så fel av det jag skrev kunde jag aldrig tro… Helt fel människor tog åt sig, när det i verkligheten var riktat till en av min avlägsna kusiner på en sajt som vi bägge e medlemmar på.

Mycket mer än så kommer jag inte skriva o till er på Ds som trodde det var om er så ber jag om ursäkt att ni skulle ta det så, för det var verkligen inte meningen… <3

Men nu till en sak som har förföljt mig hela dagen. Jag hade en telefon tid med min Neurolog i Lund i dag o det var väl inte så farligt.

Vi pratade o han tyckte att jag skulle gå på återbesök på Ögon avdelningen bara för att kolla av o det e väl bra, men sen oxo magnetröntgen. Jag sa att jag trodde jag var friskförklarad nu…

Då säger han, att det kommer jag aldrig att kunna bli, just eftersom det fortfarande sitter kvar en del av tumören o hjärnhinnan. Jag trodde knappt vad han sa…..

Jag svarade men det sa ju min förra läkare att jag var friskförklarad, då svarar han att det kommer du aldrig till att bli. Den meningen har förföljt mig hela dagen o jag kan inte släppa den…..

Nu e jag bokstavligt talat livrädd att den ska börja växa igen och att jag ska behöva gå genom samma helvete som jag gjorde innan……jag orkar inte det….

Nej jag vet att jag ska inte måla fan på väggen ännu, men ni kan inte förstå hur jobbigt det var o hur jobbigt o hur rädd jag e att det ska bli så igen….

Visserligen så går jag ju nu på kontroller så dom kan upptäcka den om det e så, men ändå…..Har ni inte gått igenom detta innan så kan ni aldrig förstå hur det e att bli opererad i HJÄRNAN….

För mig e detta jätte jobbigt, o speciellt när jag har så ont som jag har ibland med mina migräner, då blir man så mycket mer rädd, tro mig…..

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska komma runt detta, det var ju inte ett besked som jag hade väntat mig. Jag trodde ju att jag var frisk…..

Jag…….. var………. ju…………. frisk….

Just nu vill jag bara krypa in i min älskade PG’s famn o bara gråta, för jag vet inte alls hur jag ska kontra detta…. Vi har hittat på lite olika saker idag bara för att få mig på andra tankar.

Men denna om tumören, den sitter i nacken, precis som en elak liten demon jävel som viskar i ens öra hela tiden o påminner mig om att så som det var då, så kan det bli igen……

Nu e det lite tv på schemat o sen sängen, det e ju jobb imorgon för Hif spelar ju…..o helgen ska vi se vad vi hittar på för kuligt, men söndag så blir det sista föreställnigen av EvaRydberg med goa vänner o gotte gott…..

Så liiiiite kul e där o se fram emot, om jag bara kan skaka av mig den där jävla demon puckot, men det kommer bli svårt….men tro mig jag kommer göra vad jag kan för att få bort den…..

Fint väder o så nere…..

Just nu sitter jag ute med min dator i finaste vädret o borde må så himla bra.

Solen skiner, det e ca 21 grader, det fläktar precis så lagom o fåglarna kvittrar, det e nästan en perfekt dag……

Men hur mår jag då? Jo något så in i helvetes dåligt, när jag tittar ut ser jag inte solen utan jag bara ser problemen o allt som måste göras o att inte mycket i mitt liv funkar över huvud taget just nu….

Jag vet inte alls om det har med min pappas bortgång, men antar att det har lite med det o göra.

Men sen e det penga problem som har kommit ifatt som inte gör saken bättre…..o nästa månad kommer bli ännu sämre, eftersom det e väldigt lite till inget jobb under sommaren.

Vilket jag saknar något så otroligt, jag gillar verkligen att jobba o att känna mig behövd o att man gör litta nytta. o vara utan jobb då e absolut ingen hit……plus att jag verkligen behöver pengar ju…..

Jag tror att det blivit för mycket helt enkelt nu på slutet. För om man tar upp allt negativt o ställer det mot det positiva…. Ska se hur det blir faktiskt….

O nej jag har inte skrivit detta innan, jag bara skriver vad som kommer upp i huvudet på mig, just nu när jag skriver, så gör jag alltid…

Negativt

• Ekonomi som inte funkar
• Gått upp i vikt
• Bil som strular
• Inte mycket jobb
• Mycket värk
• Sover dåligt
• Ingen ork
• Mår psykiskt dåligt
• Sårar den jag älskar allra mest
• En mor som inte mår bra
• Saknar min pappa

Jag skulle ha kunnat fortsätta men vill inte gräva för djupt….Då tar vi det positiva…

Positivt

• Jag har någonstans jag kan bo
• Har mat på bordet
• En helt underbar man som jag älskar överallt annat
• Två katter o en vovvs som jag älskar
• Har två jobb jag bara älskar som snart börjar igen..
• Det e sommar
• Har en trädgård jag kan gå ut i hur som helst, närsom helst…
• Har inga störiga högljudda grannar
• En helt underbar omgivning att gå ut o gå i…
• En speciell vän som alltid finns där för mig
• Ett helt sädesfält att gå o fundera i
• En bil som funkar sådär…

Ja det var väl vad jag kunde komma på just nu…. Men även där hade jag kunnat hitta mer, men det e svårt när ens hjärna inte riktigt funkar som den ska….

Jag bara känner hur det e något fel o hur jag inte funkar som jag ska. Men jag vet oxo att om jag går till läkare så kommer dom att skriva ut anti depressiva o det e något jag absolut inte vill ha.

Jag vill få ordning på min hjärna själv, utan en massa kemikalie, för det e det dom kommer att ge mg eftersom jag precis förlorat min far….

Jag skulle vilja att det fanns en tablett man kunde ta när man känner att man inte mår bra o PUFF såfixar den till kemin i hjärnan så den funkar som den ska igen…

Då tänker du, ja men det finns det ju o tänker på antidepressiva tabletter. O nej dom funkar ju inte så. Du måste ta dom minst mellan 20 dagar o till 3 mån innan dom börjar verka o då får du en HIMLA MASSA biverkningar som du verkligen inte vill ha.

O tyvärr så e läkare väldigt snabba på att skriva ut sånna tabletter så fort man har det jobbigt på något sätt, jag har tyvärr själv varit med om detta ett fler tal gånger.

Oftast när man e i en kris eller liknande, så när det gått en tid så har du bearbetat problemet redan o behöver inte tabletterna, men eftersom du tagit dom en tid så kan man inte sluta så tvärt, utan det e as svårt att bara sluta med dom.

Nä tacka vet jag magnesium, det hjälper mig en hel del att hålla mitt psyke någorlunda ok, men just nu e dt mest svart o grått. Tror nog jag får ta en extra dos idag o i kväll…..

Jag hatar verkligen att må såhär o behöva såra dom jag älskar, just bara för att jag inte mår bra. Men jag har märkt oxo det att jag mår inte bra av att inte jobba, men inte så lätt när man bara har två små timanställningar.

Jag vill ju inget annant än att just jobba o nu när jag har dom två jag har så e jag så guda glad att ni inte kan förstå hur tacksam jag e….jag önskar bara att jag hade haft några fler sånna jobb nu under sommaren…..

Ja oxo under höst o vintern så klart, jag bara älskar att jobba med det jag gör o mina kollegor e ju bara sååååå underbara, även om dom e lite defekta o knäppa ibland, men det e vi ju alla på något sätt….hahaha

Åhhh vad jag saknar er alla, det ska bara bli såååå kul o börja jobba igen nu när allt börjar…. LÄNGTAR så… <3

Nä det e kanske tid att avsluta detta inlägget o jag måste nog erkänna att jag faktiskt mår lite bättre nu när jag har fått skriva av mig lite.

Sen om jag kommer att posta detta det vet jag inte riktigt, men en sak har jag i alla fall bestämt mig för o det e att alla pass jag kan få kommer jag ta o jobba på, för jag bara måste få in pengar så att jag har till alla skulder o räkningar, hatar att behöva fråga om pengar o inte klara mig själv….

Från o med nu kommer jag ta ALLA pass jag kan få så e det bara …….

Ikväll blir det att fixa till klorna så dom håller lite bättre o sen blir det till att bleka håret så jag bleker bort allt det negativa o mörka, kanske kommer blekningen ner i hjärncellerna som inte funkar som dom ska o bleker bort dom….hahahahha

Nääää vet att det inte funkar så, men man kunde ju hoppas på att det vore så lätt. Jag ska i alla fall in o ha en kopp kaffe nu o en hög med magnesiumtabletter, för nu jävlar så ska jag vända detta o ta tag i det som e fel o fixa till det.

För JAG har makten till att ändra det, det e bara att göra…..

Tack alla fina för att ni orkade läsa o hoppas att det inte var för negativt, jag tyckte i alla fall att jag vände det till det positiva nu på slutet, men kan ju ärligt erkänna det e just för att jag har skrivit av mig.

För att jag hoppas o tror att det e i alla fall en som läser detta, behövs inte mycket mer, men i alla fall en…. o då hjälper detta på något konstigt vis….

Vill ni sen vara helt underbara o kommentera så blir jag ännu gladare….

Näää nu litta kaffe o en massa magnesium….

Varför just på natten?

Ja, varför just e det på natten som alla känslor o tankar kommer om min älskade pappa?

Ni som kanske inte vet så gick min älskade far bort efter en tid på sjukhuset efter en stor operation. Dom hade hittat ett sarkom o det visade sig vara otäck cancer. Dom fick ta hans ena njure o sen började även den andra njuren att strula.

Han skulle blivit 83 år i november, men cancern hade ätigt upp en stor del av hans kropp så han var i rätt dåligt skick innan han blev opererad……

Varför kan dom inte känslorna komma på dagen så jag kan bearbeta dom då, o inte när jag ska sova o samla kraft inför morgon dagen…..

Varför e det nu som jag känner att tårarna byggs upp o snart svämmar över?
Varför kan jag inte få en riktigt natts sömn?

Det skulle ju inte bli så här, han skulle ju bara opereras o sen skulle han återhämta sig på sjukhuset o sen skulle han komma hem……o bli den pappan jag hade när jag växte upp….

Det skulle inte bli så här, han skulle inte bli sämre o sedan bättre o sedan jätte mycket sämre……o sen så dålig att han avled…..

Jag saknar min älskade pappa, även om vi inte hade jätte kontakt dom senaste åren pga hans demens o så, men han fanns alltid där.

Träffade honom minst en gång i veckan o nu…..nu finns han inte mer….

Allt känns så overkligt att jag kan inte ens greppa det…..

Jag tror inte jag gör det förrän begravningen e, o jag kan inte riktigt heller fatta att den kommer att vara snart….jag kan liksom inte alls förstå det, eller så vill jag helt enkelt inte riktigt släppa honom….

Vet inte riktigt, men jag har ett tomrum inom mig, som mest bara mår illa o gör ont… jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela…..o sen kommer ångesten…..

Den sortens ångest som sakta växer o växer inom dig tills den tar upp varje liten cell av dig. Hela du bara gör ont, mår illa o du vet inte vart du ska ta vägen…..o du kan inte andas….

O ju mer du försöker kväva den så den inte ska ta över permanent, så hjälp det inte. Det e bara att släppa fram tårarna o låta allt svämma över…..låta det skölja över dig tills du inte kan andas så illa du mår…..

Då kommer istället ångesten för att du inte längre har två föräldrar längre, du har bara en kvar o vetskapen att även hon kommer att försvinna en dag. O den ångesten e så mycket starkare o svartare än du någonsin kan förstå…..

Speciellt nu när jag har kontakt med henne minst 2 ggr om dagen bara för att se till att hon mår bra o att han äter o liknande…..hon e verkligen mitt stöd o styrka ibland…..hon e min älskade mor o hon e inte 25 längre precis….

Men den svarta starka ångesten bara måste jag slå ifrån mig, för nu behöver min älskade mor mig mer än hon någonsin gjort. Nu e det min tur o hjälpa henne så som hon hjälpt mig genom mitt liv….

Ändå så vet jag inte alls hur jag ska kunna greppa detta, hur jag ska fixa det o hur jag ska kunna släppa honom, eller inte. Han kommer ju alltid att finnas med mig på något sätt, men ändå finns han inte där längre…

Hur ska jag klarar mig utan min far, vem ska hjälpa mig med dom tekniska o annat sånt som han alltid gjorde…..

Han ställde alltid upp för mig….. Om jag så var i Göteborg eller någon annanstans långt hemifrån o jag ville hem, då visste jag att jag alltid kunde ringa honom o han kom o hämtade mig…..

Han fanns alltid där för mig, nu har jag ingen sådan människa i mitt liv längre, jag har inte min älskade far i mitt liv längre…..o det gör så otroligt ont, så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland….som nu….

Jag bara fasar för begravningen, hur tusan ska jag klara av den, för då kommer det ju bli verkligt, då e det verkligen sant o mitt framför mig, att han e död….jag har till o med svårt o skriva ordet…*gråter*

Har märkt nu sedan hans död den 26 juni tror jag att det var, så har jag blivit annorlunda. Jag e nervösare, min hjärna funkar inte alls som den brukar, jag glömmer saker, mår illa, känner mig svag.

Jag e inte som jag brukar helt enkelt, jag e ju av med min far, han som alltid fanns där, ALLTID….det gör så fruktansvärt ont…..*gråter hejdlöst*

Du kanske träffar mig ute bland folk o jag e som jag brukar, glad, uppåt o pigg, så som jag brukar. Men så e det inte bakom masken, tro mig….

Bakom min mask så e det ett kaos, ett kaos som ni inte kan föreställa er. Jag känner det e s om om att jag står i ett mörkt rum o har sanningen framför mig o jag bara skriker….

– JAG VILL INTE, JAG VILL INTE, JAG VILL INTE!!!!! Jag vill inte att detta ska vara sant, jag vill inte att min pappa ska vara död, han ska ju finnas hos mig…..*gråter igen*

Men på begravningen så kommer det vara mitt framför mig, då KOMMER det vara sant. Hur mycket jag än inte vill att det ska vara sant så kommer det att vara det då…..då kommer jag inte undan längre….

Tills dess så kan jag skjuta det framför mig o försöka att förstå, dock motvilligt, vad det e som verkligen hänt….

Jag förstår inte alls hur jag ska klara detta, men jag bara måste…..men herre gud, det e min pappa som e död o borta, han finns inte mer.

O nu som jag har skrivit detta så känner jag mig bara tom, helt tom på känslor o allt, bara tom…..

Tror nog att det e dags att sluta nu, för jag känner att jag har fått skriva av mig en del,,,,,

Hoppas det inte var för hemskt att läsa…

Ta nu hand om varandra o ta vara på era stunder med era föräldrar, man vet aldrig när dom rycks ifrån er…..

Crappy b-day o demoner…….

Ibland e det bra dagar o ibland e det inte alls bra dagar. Men just i dag e det ingen bra dag alls, men det e lite timme för timme……

Jag kan väl varna känsliga läsare, att detta kommer inte vara så positivt inlägg, en tyvärr e det ett inlägg som måste skrivas……

Men i alla fall så var det inte riktigt det jag skulle skriva om, utan en helt värdelös födelsedag som jag hade ännu en av detta året.

Jag e så dum att jag hoppas o önskar att det ska bli bättre för varje år, men vad händer? Jo jag hoppas o hoppas o hoppas o blir lika besviken varje fucking år.

Jag e bara dum mot mig själv o inget annat….men jag är väl en hopplös romantiker eller något sånt.

Varför, ja du…  jag har den uppfattningen att när man fyller år det e då som dom som älskar en verkligen VISAR hur mycket man betyder för just dom!

Dom visar med gester o med presenter o liknande hur mycket man verkligen betyder för just dom. Så betyder man MYCKET, då gör dom jätte mycket för en.

Då e det ballonger, blommor, presenter o mycket uppvaktande, o e det som det e med mig, då visar man inget alls…. typ….

Det kändes verkligen som att jag inte betydde något alls för någon…. Det enda jag fick på min födelsedag, det var just en Weet lady shave av min älskling o en Love spell….

Ja jag hade önskat mig just dom sakerna o jag behövde verkligen oxo dom, men inget annat…

Kanske e jag störd sedan min barndom att jag har den uppfattningen på hur man blir uppskattad o bekräftat, jag vet inte… men nu var det hur JAG uppfattar saker…..

Kanske låter jag bortskämd o gnällig o så, men jag bara känner att det e verkligen INGEN som bryr sig förutom mina föräldrar o lite min älskade PG oxo, men thats it!

Visst var det många fina o goa som skrev på Facebook, men det e inte riktigt samma sak, inte det jag menar i alla fall….

Detta e något som alltid följt efter mig, då jag näst intill alltid antingen fått köpa mina presenter själv, eller så har jag firat min födelsedag helt ensam…..tråkigt men sant….

Måste ju säga at det var faktiskt en födelsedag för inte så länge sedan som jag faktiskt kände mig verkligen älskad o omtyckt. O det var när min DÅ läderfamilj firade mig.

Visst lite jobbigt var det, men ändå, det e en födelsedag som jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr finns den familjen inte längre, då vi alla gått olika vägar, men min älskade syster, hon fins kvar o hon vet precis vad jag menar…. <3

Men just denna födelsedagen så hade jag hoppats, men sen ändå så vågade jag inte riktigt. Men ändå så gjorde jag det, dum som jag var….

Det jobbiga e bara att jag i mitt undermedvetna, hoppades o när jag blev besviken så var det verkligen som någon slog undan benen för mig…..

Jag bara blev så tom, ledsen o besviken. Sen att komma med just kommertaren….*Det får du sen….* Jag e bara så trött på det, eftersom när det gäller mig, så glöms det alltid bort….

Det blir alltid så, o den enda anledningen som jag tror att det blir så, e just för att den glöms bort för att jag inte betyder så mycket….ännu en sak som e tråkig men sann…..

Så nu har jag fått kräka av mig vad jag tänker o tycket o vad som försegår i mitt huvud…..

Nu ska jag försöka att ta mig från det stället jag nu e, men i bland så e det svårt, svårt att få tyst på demonerna…..

Tro mig det e inte det lättaste att få tyst på dom, men jag ska absolut göra mitt allra bästa. Jag e inne i en lite mörk period just nu eftersom jag har mycket migrän just nu….

Men i morgon då har jag något verkligen kul att få se fram emot, det ska bli sååå kul.

Nu ska jag avsluta detta inlägg o gå o grilla korv med min älskling på bakgården. Just nu sitter jag på våran mysiga veranda o skriver i solskenet…o koltrastarna sjunger i bakrunden….

*sakta börjar jag kravla mig upp mot kanten*

…för dom jävlarna ska inte få vinna, inte denna gången heller…..

Snart flytt o så välsignad…..

Ja jag tycker väl det är tid för ännu ett inlägg här, men vad jag ska skriva om det har jag ingen aning om.

Hmmm, vad har hänt på sista tiden……*tänker*…. Njäää inte så jätte mycket faktiskt.

Jag har legat sjuk, vi har börjat packa det sista i lägenheten. Den ska ju äntligen lämnas nu den siste denna månaden, äntligen e verkligen rätta ordet…..

Sen har ju min stackars älskling blivit sjuk nu oxo, just nu ligger han i soffan o snusar, stackaren.

Vi var ute med monstret, Attilla då alltså idag en runda i det super fina vädret, såååå skönt det var. O gissa om han var glad att vi bägge var med.

Annars brukar det ju bara vara jag som går med honom, men i dag så följde min Räv med o det gillade verkligen vovvs.

Det e så skönt o se att Attilla trivs så bra här på landet, det har verkligen gjort både han o mig gott att flytta från stan, vi mår så ofantligt mycket bättre nu, än i betong djunglen…

Om ni bara visste hur glad jag e att jag har fått den ÄRAN att få flytta ut hit. Det låter kanske lite konstigt, men det e faktiskt så som jag känner.

Hade ni bott så som jag gjort nu i 3 år, så hade ni oxo känt så. Detta ständiga störandet o att aldrig få riktigt lugn o ro, att aldrig kunna sova lite länge utan alltid väckas av bank i väggen.

Inte kunna sitta o titta på tv utan att man fick höja tv.n till max bara för att man inte vill höra hur grannens ungar gapar o skriker.

Och nätterna ska vi inte snacka om, inte kunna ligga o sakta somna in, utan att vara tvungen att ha hörselkåpor OCH örnproppar för att nå någon liten sömn.

Sen när det var riktigt illa, då fick jag ligga i badkaret bara för att få någon sömn över huvudtaget, så kul har jag haft det.

Att inte kunna ligga o sola i min lilla mini trädgård utan att äckliga feta grannar stod på sin balkong o fluktade o gjorde gud vet vad under tiden…..

Nu kanske ni kan förstå hur o varför jag känner som jag gör….

Sen att mannen jag flyttat in till e en av dom underbaraste o mest omtänksamma människor som jag någonsin träffat, det gör ju knappast saken mindre bra.

Efter att vi hade varit ute m monstert idag på åkern en runda, så tog jag faktiskt o rastade min kamera litta, tyckte att det behövdes.

Dels så fick älsklingen lida lite, men ´bara för att han ville ha en ny profilbild till en sida vi bägge e med på. Och sen var det ju faktiskt längesedan jag fottade något.

Det blev en del bra bilder faktiskt, jag lägger upp några här i slutet av inlägget, om ni vill se.

O vill ni inte så slipper ni……hehehehe.

Nu ska jag i alla fall ta och gå upp o titta lite på tv, för älsklingen o päsklingen har tagit hela soffan å jag har inte riktigt hjärta att väcka dom.

Ni får ha det så jätte bra mina kära läsare o tack för att just Du tar dig tid o orka att läsa det jag skriver, det betyder mycket ska du veta….

Skärpning o snart vår….

Ja nu tycker jag nog att det e dags att skriva ett inlägg, det var ju ett tag sedan. Lite väl längesedan, jag vet.

Man kan ju undra om jag har några läsare kvar, för jag kan ju erkänna att jag inte varit så värst flitig att skriva inlägg, men mycket har hänt o då har man inte riktigt ork eller lust.

Det blir så att man tappar fotfästet o allt blir bara jobbigt. Inte lust till något o det man måste o bör göra känns bara jobbigt.

Nu e det skärpning som gäller från min sida tycker jag allt. Det känns lite som att nu börjar saker att falla på plats, jag börjar få styrkan igen o börjar mer o men gå upprätt om ni förstår vad jag menar.

Kanske e det för att det börjar ljusna allt mer o just för att det kanske börjar rätta till sig till det bättre för mig….

Låt se, vad e det jobbiga som hänt nu senaste tiden då?

• Det har varit lite jobbigt på jobbet.
• Min far har fått diagnos sarkom=tumör
• Min bror har det jobbigt på sitt håll
• Jag har fått rejält sänkt på min inkomst, mer än 50 %
• Min kära mor mår inte så bra
• Jag har kronisk smärta i mina leder, som bara blir värre
• Även jag har fått ännu en diagnos, artros i mina händer
• Mina axlar börjar värka allt mer o värre
• En muskelbristning som inte vill läka
• Jag har en lägenhet att tömma som hänger över mig, då jag har mycket värk

Men det som har varit jobbigast e nog faktiskt varit att min far varit hos läkare fram o tillbaka o att min mor inte mår så bra.

Jag gör ju så gott jag kan med det jag kan, min tid. Mycket mer än så kan jag ju inte göra, men det e jobbigt att se hur ens far blir tunnare o går ner mycket i vikt o verkligen inte mår bra.

O NEJ jag har ingen jävla offer kofta på mig, jag bara skriver om mitt liv. Jag söker inte efter att någon ska tycka synd om mig på något sätt. Tror ni det så känner ni verkligen inte mig……

I alla fall så min far väntar just nu på vad provsvaren säger om vad o hur sarkomet ska åtgärdas. Jag bara hoppas på att tumören är godartad och att det går att ta bort, för tydligen e den stor.

Men sen har det ju hänt lite positiva saker oxo i mitt liv, så dom får vi ju oxo ta.

• Jag har träffat en underbar man
• Jag lever med det som jag håller varmt om hjärtat dagligen <3
• Jag har blivit sambo men min älskade SilverRäv
• Jag har aldrig haft så mycket 6 som jag har nu
• Jag har 5 underbara kattungar omkring mig när jag e hemma
• Det börjar bli vår snart
• Vi ska behålla en liten kise katt. Lea
• Jag har tyst o lugnt omkring mig i huset
• Jag har börjat allt mer få sinnesro
• Jag bor med den mest underbaraste, omtänksammaste mannen som finns
• Jag får somna i min älsklings famn VARJE natt
• Jag får lyckan att bo ute på landet, bort från lägenheter o stress
• Jag har fått en plast dotter….hahaha….hon e bara sååå underbar…
• Denna våren kommer att bli magisk
• Vi har snödroppar redan i trädgården
• Jag har en trädgård!!!!

Så om man kollar på listorna så har jag verkligen mycket positivt i mitt liv just nu, o jag  bara längtar tills det blir vår o vi kan sitta ute o mysa o dricka kaffe i solen o bara ha det bra.

Ja det finns ju annat kuligt o göra när det e fint väder o varmt oxo…..hahahhaha

Men men i alla fall så börjar jag att komma på banan igen o det känns bara så skönt. Även om vissa saker börjar gå upp för mig mer o mer.

Sånna saker som man egentligen bara vill blunda för, man vill inte riktigt se dom för att dom e just så jobbiga. Jag vet inte ens hur eller om jag klarar att hantera det när det väl kommer….

Men det bara måste jag, men det är så jobbigt. Det kommer ju att hända vare jag vill det eller ej, mina föräldrar kommer ju inte finns där för alltid. O just när det e sjukdomar det är ju då som det kommer upp för en allt mer.

Allra helst så vill man bara blunda för det, men det funkar ju inte så bra, men det hade varit det lättaste. Men men det tar vi när det kommer, ingen mening att ta ut det i förtid, det kommer tids nog.

I dag e det tvätt o lite annat som står på schemat för mig, o mysa med kisarna, för på fredag lämnar mina 2 favoriter.

Men det känns ändå bra för det e en kompis kompis som ska ha bägge, o så dom får komma till ett super bra hem med en riktigt djurvän, vilket glädjer mig mycket. Men kommer ändå sakna dom som attans….

Nä nu ska jag ta o ta mig en kopp kaffe, titta på ”Hem till gården” o sen ta i tu med tvätten o disken… Ännu har vi ju inte en diskmaskin här, så jag får göra det lantiga, diska för hand….

Sen blir det pubträff med massa kinky folk ikväll med min älskling <3

Ha det så underbart mina kära läsare o ta hand om er o era nära o kära o njuuuuut av livet….

Snälla kommentar o kommande operation….

Ja egentlige skulle jag inte skrivit något direkt idag, men jag blev bara så glad av en kommentar jag fick. Av någon som jag inte alls känner eller ens har träffat….

Kommentar:
Du skriver jättefint. Sluta inte skriva vad du än gör. Du har talang för det inre livet och det skrivna ordet. Genom det kan du inspirera andra. Med andra ord: Du är viktig!

Jag bara blev såååååå glad, tack snälla söta du. O sen att du skriver att jag har talang för det skrivna ordet…..

Mmmm ja jo men jag har oxo dyselexi och är ord blind, men tack snälla söta du….

Men egentligen så behöver jag nog skriva av mig lite. Har ju en jobbig sak att gå genom nu nästa vecka…. Ska opereras igen.

Visserligen inget farligt o absolut inte som förra gången jag blev sövd, men skräcken finns kvar inom mig ändå…vilket e såååå otroligt jobbigt……

Som kanske en del av er vet så har jag extrem tandläkar skräck o har inte varit hos en tandläkare på snart 8 år. Jag fixar det helt enkelt inte. Inte efter allt jag har varit med om när det gäller just detta ämnet.

Men i alla fall så nästa vecka är det dags att jag ska sövas och dom ska fixa till mina tänder o se om dom kan ordna till min käke….

Visst kanske låter det inte så hemskt. Men senast jag blev sövd sa dom att operationen skulle ta va 3-4 tim, men det slutade med att jag var sövd i 12 timmar, fy vad jag mådde….

Men det var ju en lite annorlunda operation, då skulle dom ju in i mitt huvud o rota….. När jag tänker på det kan jag inte fatta att jag har överlevt en hjärntumör o att jag sitter här idag så som jag gör.

Usch jag kan inte ens tänka på detta nu, blir bara sååå jobbigt. Men jag måste försöka få tag i någon som kan sänka mig en lugnande som jag kan ta D-dagen, annars kommer jag inte fixa detta.

Men nog om allt detta, nu har jag i alla fall fått skriva av mig lit,e o nu e det snart dags att göra vid sig o köra o jobba sista matchen denna säsongen…..*snyft*

Näää mina lära läsare, nu ringer min älskade väninna o jag ska snart hoppa in i duschen så sen iväg till Ängelholm…..

Sköt om er mina kära läsare…….

Insikter som kommer ifatt….

Varför ska det vara så fruktansvärt svårt?

Varför e det så svårt att förstå?

Varför vill inte min kropp det jag vill?

Varför e inte allt som det var innan?

Jag vill ju så mycket, jag vill ju verkligen detta. Av hela mitt hjärta o hela min själ, men det går bara inte….. Kroppen vill inte, knoppen fixar det inte heller….

Jag har så svårt att verkliegn förstå o sätta gränser. Jag vill så otroligt mycket, men märker allt mer att jag klara inte av det. Min kropp o huvud bara skriker att jag måste ta det lite lungt.

Jag vill inte låta min operation o min sjukdom stoppa mig, men nu har det gått så långt att jag har inget alls val. Jag måste ta ett par steg bakåt…..

Har allt för ofta migrän, min kropp, ryggen, fötterna, benen o axlarna skriker bara STOPP!

Jag måste inse att jag e inte 25 år längre, jag har inte den orken jag hade då. Jag har verkligen börjat bli gammal, o min sjukdoms bild e ju inte något som gör det bättre precis.

Kanske gör jag misstaget att jag inte talar om för folk om min sjukdom bara för att jag vill inte att dom ska tycka synd om mig, eller behandla mig annorlunda.

Men det e nog något jag måste göra i fortsättningen, jag har nog inte mycket mer val. Inte nu när jag allt mer märker att det bara inte går.

Idag var det huvudet rätt in i väggen, o mycket mycket tårar. Det var då det gick upp för mig att jag inte klarar detta livet jag försökt med. Det går bara inte.

Jag måste trappa ner, o kanske bara läsa på halvtid o vara sjukskriven resten, bara just för att jag inte orkar med mer. Min kropp orkar inte…..

Jag verkligen HATAR att behöva erkänna detta, jag brottar fortfarande med tanken….det gör ont i hela mig att jag måste erkänna detta….o att jag måste göra detta.

Just nu känner jag mig bara sorgsen, besviken, misslyckad o ledsen.

Sånna här insikter e aldrig kul o få, man gör allt man kan för att undvika dom, men ändå så kommer dom o till slut så hinner dom ifatt…..

Så idag efter mötet med min lärare så blev det att åka hem o sen beställa journalen från Lund om operationen. Imorgon blir det ner till läkare på Capio o sen får vi se.

Jag hatar att inte vara som jag brukar. Hatar att inte kunna göra det jag gjort innan, hatar att inte kunna leva fullt ut som jag vill o önskar. Hatar att jag har den sjukdomen jag har.

Men nu ska jag sätta på en film o sjunka ner i soffan o försöka bearbeta allt detta som hänt, o försöka att komma tillfreds med dom ändringarna som kommer att göras, vilket inte kommer att vara lätt.

Jag vill ju detta så mycket o gärna…..eller e jag för gammal….?

Sköt om er mina kära läsare o ta hand om er o era älskade….. Man vet aldrig var som händer imorgon….