Kommer aldrig bli riktigt frisk…..

Oj oj oj så fel allt kan bli. Nu syftar jag på gårdagens inlägg….

Att det kunde bli så fel av det jag skrev kunde jag aldrig tro… Helt fel människor tog åt sig, när det i verkligheten var riktat till en av min avlägsna kusiner på en sajt som vi bägge e medlemmar på.

Mycket mer än så kommer jag inte skriva o till er på Ds som trodde det var om er så ber jag om ursäkt att ni skulle ta det så, för det var verkligen inte meningen… <3

Men nu till en sak som har förföljt mig hela dagen. Jag hade en telefon tid med min Neurolog i Lund i dag o det var väl inte så farligt.

Vi pratade o han tyckte att jag skulle gå på återbesök på Ögon avdelningen bara för att kolla av o det e väl bra, men sen oxo magnetröntgen. Jag sa att jag trodde jag var friskförklarad nu…

Då säger han, att det kommer jag aldrig att kunna bli, just eftersom det fortfarande sitter kvar en del av tumören o hjärnhinnan. Jag trodde knappt vad han sa…..

Jag svarade men det sa ju min förra läkare att jag var friskförklarad, då svarar han att det kommer du aldrig till att bli. Den meningen har förföljt mig hela dagen o jag kan inte släppa den…..

Nu e jag bokstavligt talat livrädd att den ska börja växa igen och att jag ska behöva gå genom samma helvete som jag gjorde innan……jag orkar inte det….

Nej jag vet att jag ska inte måla fan på väggen ännu, men ni kan inte förstå hur jobbigt det var o hur jobbigt o hur rädd jag e att det ska bli så igen….

Visserligen så går jag ju nu på kontroller så dom kan upptäcka den om det e så, men ändå…..Har ni inte gått igenom detta innan så kan ni aldrig förstå hur det e att bli opererad i HJÄRNAN….

För mig e detta jätte jobbigt, o speciellt när jag har så ont som jag har ibland med mina migräner, då blir man så mycket mer rädd, tro mig…..

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska komma runt detta, det var ju inte ett besked som jag hade väntat mig. Jag trodde ju att jag var frisk…..

Jag…….. var………. ju…………. frisk….

Just nu vill jag bara krypa in i min älskade PG’s famn o bara gråta, för jag vet inte alls hur jag ska kontra detta…. Vi har hittat på lite olika saker idag bara för att få mig på andra tankar.

Men denna om tumören, den sitter i nacken, precis som en elak liten demon jävel som viskar i ens öra hela tiden o påminner mig om att så som det var då, så kan det bli igen……

Nu e det lite tv på schemat o sen sängen, det e ju jobb imorgon för Hif spelar ju…..o helgen ska vi se vad vi hittar på för kuligt, men söndag så blir det sista föreställnigen av EvaRydberg med goa vänner o gotte gott…..

Så liiiiite kul e där o se fram emot, om jag bara kan skaka av mig den där jävla demon puckot, men det kommer bli svårt….men tro mig jag kommer göra vad jag kan för att få bort den…..

Fint väder o så nere…..

Just nu sitter jag ute med min dator i finaste vädret o borde må så himla bra.

Solen skiner, det e ca 21 grader, det fläktar precis så lagom o fåglarna kvittrar, det e nästan en perfekt dag……

Men hur mår jag då? Jo något så in i helvetes dåligt, när jag tittar ut ser jag inte solen utan jag bara ser problemen o allt som måste göras o att inte mycket i mitt liv funkar över huvud taget just nu….

Jag vet inte alls om det har med min pappas bortgång, men antar att det har lite med det o göra.

Men sen e det penga problem som har kommit ifatt som inte gör saken bättre…..o nästa månad kommer bli ännu sämre, eftersom det e väldigt lite till inget jobb under sommaren.

Vilket jag saknar något så otroligt, jag gillar verkligen att jobba o att känna mig behövd o att man gör litta nytta. o vara utan jobb då e absolut ingen hit……plus att jag verkligen behöver pengar ju…..

Jag tror att det blivit för mycket helt enkelt nu på slutet. För om man tar upp allt negativt o ställer det mot det positiva…. Ska se hur det blir faktiskt….

O nej jag har inte skrivit detta innan, jag bara skriver vad som kommer upp i huvudet på mig, just nu när jag skriver, så gör jag alltid…

Negativt

• Ekonomi som inte funkar
• Gått upp i vikt
• Bil som strular
• Inte mycket jobb
• Mycket värk
• Sover dåligt
• Ingen ork
• Mår psykiskt dåligt
• Sårar den jag älskar allra mest
• En mor som inte mår bra
• Saknar min pappa

Jag skulle ha kunnat fortsätta men vill inte gräva för djupt….Då tar vi det positiva…

Positivt

• Jag har någonstans jag kan bo
• Har mat på bordet
• En helt underbar man som jag älskar överallt annat
• Två katter o en vovvs som jag älskar
• Har två jobb jag bara älskar som snart börjar igen..
• Det e sommar
• Har en trädgård jag kan gå ut i hur som helst, närsom helst…
• Har inga störiga högljudda grannar
• En helt underbar omgivning att gå ut o gå i…
• En speciell vän som alltid finns där för mig
• Ett helt sädesfält att gå o fundera i
• En bil som funkar sådär…

Ja det var väl vad jag kunde komma på just nu…. Men även där hade jag kunnat hitta mer, men det e svårt när ens hjärna inte riktigt funkar som den ska….

Jag bara känner hur det e något fel o hur jag inte funkar som jag ska. Men jag vet oxo att om jag går till läkare så kommer dom att skriva ut anti depressiva o det e något jag absolut inte vill ha.

Jag vill få ordning på min hjärna själv, utan en massa kemikalie, för det e det dom kommer att ge mg eftersom jag precis förlorat min far….

Jag skulle vilja att det fanns en tablett man kunde ta när man känner att man inte mår bra o PUFF såfixar den till kemin i hjärnan så den funkar som den ska igen…

Då tänker du, ja men det finns det ju o tänker på antidepressiva tabletter. O nej dom funkar ju inte så. Du måste ta dom minst mellan 20 dagar o till 3 mån innan dom börjar verka o då får du en HIMLA MASSA biverkningar som du verkligen inte vill ha.

O tyvärr så e läkare väldigt snabba på att skriva ut sånna tabletter så fort man har det jobbigt på något sätt, jag har tyvärr själv varit med om detta ett fler tal gånger.

Oftast när man e i en kris eller liknande, så när det gått en tid så har du bearbetat problemet redan o behöver inte tabletterna, men eftersom du tagit dom en tid så kan man inte sluta så tvärt, utan det e as svårt att bara sluta med dom.

Nä tacka vet jag magnesium, det hjälper mig en hel del att hålla mitt psyke någorlunda ok, men just nu e dt mest svart o grått. Tror nog jag får ta en extra dos idag o i kväll…..

Jag hatar verkligen att må såhär o behöva såra dom jag älskar, just bara för att jag inte mår bra. Men jag har märkt oxo det att jag mår inte bra av att inte jobba, men inte så lätt när man bara har två små timanställningar.

Jag vill ju inget annant än att just jobba o nu när jag har dom två jag har så e jag så guda glad att ni inte kan förstå hur tacksam jag e….jag önskar bara att jag hade haft några fler sånna jobb nu under sommaren…..

Ja oxo under höst o vintern så klart, jag bara älskar att jobba med det jag gör o mina kollegor e ju bara sååååå underbara, även om dom e lite defekta o knäppa ibland, men det e vi ju alla på något sätt….hahaha

Åhhh vad jag saknar er alla, det ska bara bli såååå kul o börja jobba igen nu när allt börjar…. LÄNGTAR så… <3

Nä det e kanske tid att avsluta detta inlägget o jag måste nog erkänna att jag faktiskt mår lite bättre nu när jag har fått skriva av mig lite.

Sen om jag kommer att posta detta det vet jag inte riktigt, men en sak har jag i alla fall bestämt mig för o det e att alla pass jag kan få kommer jag ta o jobba på, för jag bara måste få in pengar så att jag har till alla skulder o räkningar, hatar att behöva fråga om pengar o inte klara mig själv….

Från o med nu kommer jag ta ALLA pass jag kan få så e det bara …….

Ikväll blir det att fixa till klorna så dom håller lite bättre o sen blir det till att bleka håret så jag bleker bort allt det negativa o mörka, kanske kommer blekningen ner i hjärncellerna som inte funkar som dom ska o bleker bort dom….hahahahha

Nääää vet att det inte funkar så, men man kunde ju hoppas på att det vore så lätt. Jag ska i alla fall in o ha en kopp kaffe nu o en hög med magnesiumtabletter, för nu jävlar så ska jag vända detta o ta tag i det som e fel o fixa till det.

För JAG har makten till att ändra det, det e bara att göra…..

Tack alla fina för att ni orkade läsa o hoppas att det inte var för negativt, jag tyckte i alla fall att jag vände det till det positiva nu på slutet, men kan ju ärligt erkänna det e just för att jag har skrivit av mig.

För att jag hoppas o tror att det e i alla fall en som läser detta, behövs inte mycket mer, men i alla fall en…. o då hjälper detta på något konstigt vis….

Vill ni sen vara helt underbara o kommentera så blir jag ännu gladare….

Näää nu litta kaffe o en massa magnesium….

Varför just på natten?

Ja, varför just e det på natten som alla känslor o tankar kommer om min älskade pappa?

Ni som kanske inte vet så gick min älskade far bort efter en tid på sjukhuset efter en stor operation. Dom hade hittat ett sarkom o det visade sig vara otäck cancer. Dom fick ta hans ena njure o sen började även den andra njuren att strula.

Han skulle blivit 83 år i november, men cancern hade ätigt upp en stor del av hans kropp så han var i rätt dåligt skick innan han blev opererad……

Varför kan dom inte känslorna komma på dagen så jag kan bearbeta dom då, o inte när jag ska sova o samla kraft inför morgon dagen…..

Varför e det nu som jag känner att tårarna byggs upp o snart svämmar över?
Varför kan jag inte få en riktigt natts sömn?

Det skulle ju inte bli så här, han skulle ju bara opereras o sen skulle han återhämta sig på sjukhuset o sen skulle han komma hem……o bli den pappan jag hade när jag växte upp….

Det skulle inte bli så här, han skulle inte bli sämre o sedan bättre o sedan jätte mycket sämre……o sen så dålig att han avled…..

Jag saknar min älskade pappa, även om vi inte hade jätte kontakt dom senaste åren pga hans demens o så, men han fanns alltid där.

Träffade honom minst en gång i veckan o nu…..nu finns han inte mer….

Allt känns så overkligt att jag kan inte ens greppa det…..

Jag tror inte jag gör det förrän begravningen e, o jag kan inte riktigt heller fatta att den kommer att vara snart….jag kan liksom inte alls förstå det, eller så vill jag helt enkelt inte riktigt släppa honom….

Vet inte riktigt, men jag har ett tomrum inom mig, som mest bara mår illa o gör ont… jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela…..o sen kommer ångesten…..

Den sortens ångest som sakta växer o växer inom dig tills den tar upp varje liten cell av dig. Hela du bara gör ont, mår illa o du vet inte vart du ska ta vägen…..o du kan inte andas….

O ju mer du försöker kväva den så den inte ska ta över permanent, så hjälp det inte. Det e bara att släppa fram tårarna o låta allt svämma över…..låta det skölja över dig tills du inte kan andas så illa du mår…..

Då kommer istället ångesten för att du inte längre har två föräldrar längre, du har bara en kvar o vetskapen att även hon kommer att försvinna en dag. O den ångesten e så mycket starkare o svartare än du någonsin kan förstå…..

Speciellt nu när jag har kontakt med henne minst 2 ggr om dagen bara för att se till att hon mår bra o att han äter o liknande…..hon e verkligen mitt stöd o styrka ibland…..hon e min älskade mor o hon e inte 25 längre precis….

Men den svarta starka ångesten bara måste jag slå ifrån mig, för nu behöver min älskade mor mig mer än hon någonsin gjort. Nu e det min tur o hjälpa henne så som hon hjälpt mig genom mitt liv….

Ändå så vet jag inte alls hur jag ska kunna greppa detta, hur jag ska fixa det o hur jag ska kunna släppa honom, eller inte. Han kommer ju alltid att finnas med mig på något sätt, men ändå finns han inte där längre…

Hur ska jag klarar mig utan min far, vem ska hjälpa mig med dom tekniska o annat sånt som han alltid gjorde…..

Han ställde alltid upp för mig….. Om jag så var i Göteborg eller någon annanstans långt hemifrån o jag ville hem, då visste jag att jag alltid kunde ringa honom o han kom o hämtade mig…..

Han fanns alltid där för mig, nu har jag ingen sådan människa i mitt liv längre, jag har inte min älskade far i mitt liv längre…..o det gör så otroligt ont, så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland….som nu….

Jag bara fasar för begravningen, hur tusan ska jag klara av den, för då kommer det ju bli verkligt, då e det verkligen sant o mitt framför mig, att han e död….jag har till o med svårt o skriva ordet…*gråter*

Har märkt nu sedan hans död den 26 juni tror jag att det var, så har jag blivit annorlunda. Jag e nervösare, min hjärna funkar inte alls som den brukar, jag glömmer saker, mår illa, känner mig svag.

Jag e inte som jag brukar helt enkelt, jag e ju av med min far, han som alltid fanns där, ALLTID….det gör så fruktansvärt ont…..*gråter hejdlöst*

Du kanske träffar mig ute bland folk o jag e som jag brukar, glad, uppåt o pigg, så som jag brukar. Men så e det inte bakom masken, tro mig….

Bakom min mask så e det ett kaos, ett kaos som ni inte kan föreställa er. Jag känner det e s om om att jag står i ett mörkt rum o har sanningen framför mig o jag bara skriker….

– JAG VILL INTE, JAG VILL INTE, JAG VILL INTE!!!!! Jag vill inte att detta ska vara sant, jag vill inte att min pappa ska vara död, han ska ju finnas hos mig…..*gråter igen*

Men på begravningen så kommer det vara mitt framför mig, då KOMMER det vara sant. Hur mycket jag än inte vill att det ska vara sant så kommer det att vara det då…..då kommer jag inte undan längre….

Tills dess så kan jag skjuta det framför mig o försöka att förstå, dock motvilligt, vad det e som verkligen hänt….

Jag förstår inte alls hur jag ska klara detta, men jag bara måste…..men herre gud, det e min pappa som e död o borta, han finns inte mer.

O nu som jag har skrivit detta så känner jag mig bara tom, helt tom på känslor o allt, bara tom…..

Tror nog att det e dags att sluta nu, för jag känner att jag har fått skriva av mig en del,,,,,

Hoppas det inte var för hemskt att läsa…

Ta nu hand om varandra o ta vara på era stunder med era föräldrar, man vet aldrig när dom rycks ifrån er…..

Crappy b-day o demoner…….

Ibland e det bra dagar o ibland e det inte alls bra dagar. Men just i dag e det ingen bra dag alls, men det e lite timme för timme……

Jag kan väl varna känsliga läsare, att detta kommer inte vara så positivt inlägg, en tyvärr e det ett inlägg som måste skrivas……

Men i alla fall så var det inte riktigt det jag skulle skriva om, utan en helt värdelös födelsedag som jag hade ännu en av detta året.

Jag e så dum att jag hoppas o önskar att det ska bli bättre för varje år, men vad händer? Jo jag hoppas o hoppas o hoppas o blir lika besviken varje fucking år.

Jag e bara dum mot mig själv o inget annat….men jag är väl en hopplös romantiker eller något sånt.

Varför, ja du…  jag har den uppfattningen att när man fyller år det e då som dom som älskar en verkligen VISAR hur mycket man betyder för just dom!

Dom visar med gester o med presenter o liknande hur mycket man verkligen betyder för just dom. Så betyder man MYCKET, då gör dom jätte mycket för en.

Då e det ballonger, blommor, presenter o mycket uppvaktande, o e det som det e med mig, då visar man inget alls…. typ….

Det kändes verkligen som att jag inte betydde något alls för någon…. Det enda jag fick på min födelsedag, det var just en Weet lady shave av min älskling o en Love spell….

Ja jag hade önskat mig just dom sakerna o jag behövde verkligen oxo dom, men inget annat…

Kanske e jag störd sedan min barndom att jag har den uppfattningen på hur man blir uppskattad o bekräftat, jag vet inte… men nu var det hur JAG uppfattar saker…..

Kanske låter jag bortskämd o gnällig o så, men jag bara känner att det e verkligen INGEN som bryr sig förutom mina föräldrar o lite min älskade PG oxo, men thats it!

Visst var det många fina o goa som skrev på Facebook, men det e inte riktigt samma sak, inte det jag menar i alla fall….

Detta e något som alltid följt efter mig, då jag näst intill alltid antingen fått köpa mina presenter själv, eller så har jag firat min födelsedag helt ensam…..tråkigt men sant….

Måste ju säga at det var faktiskt en födelsedag för inte så länge sedan som jag faktiskt kände mig verkligen älskad o omtyckt. O det var när min DÅ läderfamilj firade mig.

Visst lite jobbigt var det, men ändå, det e en födelsedag som jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr finns den familjen inte längre, då vi alla gått olika vägar, men min älskade syster, hon fins kvar o hon vet precis vad jag menar…. <3

Men just denna födelsedagen så hade jag hoppats, men sen ändå så vågade jag inte riktigt. Men ändå så gjorde jag det, dum som jag var….

Det jobbiga e bara att jag i mitt undermedvetna, hoppades o när jag blev besviken så var det verkligen som någon slog undan benen för mig…..

Jag bara blev så tom, ledsen o besviken. Sen att komma med just kommertaren….*Det får du sen….* Jag e bara så trött på det, eftersom när det gäller mig, så glöms det alltid bort….

Det blir alltid så, o den enda anledningen som jag tror att det blir så, e just för att den glöms bort för att jag inte betyder så mycket….ännu en sak som e tråkig men sann…..

Så nu har jag fått kräka av mig vad jag tänker o tycket o vad som försegår i mitt huvud…..

Nu ska jag försöka att ta mig från det stället jag nu e, men i bland så e det svårt, svårt att få tyst på demonerna…..

Tro mig det e inte det lättaste att få tyst på dom, men jag ska absolut göra mitt allra bästa. Jag e inne i en lite mörk period just nu eftersom jag har mycket migrän just nu….

Men i morgon då har jag något verkligen kul att få se fram emot, det ska bli sååå kul.

Nu ska jag avsluta detta inlägg o gå o grilla korv med min älskling på bakgården. Just nu sitter jag på våran mysiga veranda o skriver i solskenet…o koltrastarna sjunger i bakrunden….

*sakta börjar jag kravla mig upp mot kanten*

…för dom jävlarna ska inte få vinna, inte denna gången heller…..

Snart flytt o så välsignad…..

Ja jag tycker väl det är tid för ännu ett inlägg här, men vad jag ska skriva om det har jag ingen aning om.

Hmmm, vad har hänt på sista tiden……*tänker*…. Njäää inte så jätte mycket faktiskt.

Jag har legat sjuk, vi har börjat packa det sista i lägenheten. Den ska ju äntligen lämnas nu den siste denna månaden, äntligen e verkligen rätta ordet…..

Sen har ju min stackars älskling blivit sjuk nu oxo, just nu ligger han i soffan o snusar, stackaren.

Vi var ute med monstret, Attilla då alltså idag en runda i det super fina vädret, såååå skönt det var. O gissa om han var glad att vi bägge var med.

Annars brukar det ju bara vara jag som går med honom, men i dag så följde min Räv med o det gillade verkligen vovvs.

Det e så skönt o se att Attilla trivs så bra här på landet, det har verkligen gjort både han o mig gott att flytta från stan, vi mår så ofantligt mycket bättre nu, än i betong djunglen…

Om ni bara visste hur glad jag e att jag har fått den ÄRAN att få flytta ut hit. Det låter kanske lite konstigt, men det e faktiskt så som jag känner.

Hade ni bott så som jag gjort nu i 3 år, så hade ni oxo känt så. Detta ständiga störandet o att aldrig få riktigt lugn o ro, att aldrig kunna sova lite länge utan alltid väckas av bank i väggen.

Inte kunna sitta o titta på tv utan att man fick höja tv.n till max bara för att man inte vill höra hur grannens ungar gapar o skriker.

Och nätterna ska vi inte snacka om, inte kunna ligga o sakta somna in, utan att vara tvungen att ha hörselkåpor OCH örnproppar för att nå någon liten sömn.

Sen när det var riktigt illa, då fick jag ligga i badkaret bara för att få någon sömn över huvudtaget, så kul har jag haft det.

Att inte kunna ligga o sola i min lilla mini trädgård utan att äckliga feta grannar stod på sin balkong o fluktade o gjorde gud vet vad under tiden…..

Nu kanske ni kan förstå hur o varför jag känner som jag gör….

Sen att mannen jag flyttat in till e en av dom underbaraste o mest omtänksamma människor som jag någonsin träffat, det gör ju knappast saken mindre bra.

Efter att vi hade varit ute m monstert idag på åkern en runda, så tog jag faktiskt o rastade min kamera litta, tyckte att det behövdes.

Dels så fick älsklingen lida lite, men ´bara för att han ville ha en ny profilbild till en sida vi bägge e med på. Och sen var det ju faktiskt längesedan jag fottade något.

Det blev en del bra bilder faktiskt, jag lägger upp några här i slutet av inlägget, om ni vill se.

O vill ni inte så slipper ni……hehehehe.

Nu ska jag i alla fall ta och gå upp o titta lite på tv, för älsklingen o päsklingen har tagit hela soffan å jag har inte riktigt hjärta att väcka dom.

Ni får ha det så jätte bra mina kära läsare o tack för att just Du tar dig tid o orka att läsa det jag skriver, det betyder mycket ska du veta….

Skärpning o snart vår….

Ja nu tycker jag nog att det e dags att skriva ett inlägg, det var ju ett tag sedan. Lite väl längesedan, jag vet.

Man kan ju undra om jag har några läsare kvar, för jag kan ju erkänna att jag inte varit så värst flitig att skriva inlägg, men mycket har hänt o då har man inte riktigt ork eller lust.

Det blir så att man tappar fotfästet o allt blir bara jobbigt. Inte lust till något o det man måste o bör göra känns bara jobbigt.

Nu e det skärpning som gäller från min sida tycker jag allt. Det känns lite som att nu börjar saker att falla på plats, jag börjar få styrkan igen o börjar mer o men gå upprätt om ni förstår vad jag menar.

Kanske e det för att det börjar ljusna allt mer o just för att det kanske börjar rätta till sig till det bättre för mig….

Låt se, vad e det jobbiga som hänt nu senaste tiden då?

• Det har varit lite jobbigt på jobbet.
• Min far har fått diagnos sarkom=tumör
• Min bror har det jobbigt på sitt håll
• Jag har fått rejält sänkt på min inkomst, mer än 50 %
• Min kära mor mår inte så bra
• Jag har kronisk smärta i mina leder, som bara blir värre
• Även jag har fått ännu en diagnos, artros i mina händer
• Mina axlar börjar värka allt mer o värre
• En muskelbristning som inte vill läka
• Jag har en lägenhet att tömma som hänger över mig, då jag har mycket värk

Men det som har varit jobbigast e nog faktiskt varit att min far varit hos läkare fram o tillbaka o att min mor inte mår så bra.

Jag gör ju så gott jag kan med det jag kan, min tid. Mycket mer än så kan jag ju inte göra, men det e jobbigt att se hur ens far blir tunnare o går ner mycket i vikt o verkligen inte mår bra.

O NEJ jag har ingen jävla offer kofta på mig, jag bara skriver om mitt liv. Jag söker inte efter att någon ska tycka synd om mig på något sätt. Tror ni det så känner ni verkligen inte mig……

I alla fall så min far väntar just nu på vad provsvaren säger om vad o hur sarkomet ska åtgärdas. Jag bara hoppas på att tumören är godartad och att det går att ta bort, för tydligen e den stor.

Men sen har det ju hänt lite positiva saker oxo i mitt liv, så dom får vi ju oxo ta.

• Jag har träffat en underbar man
• Jag lever med det som jag håller varmt om hjärtat dagligen <3
• Jag har blivit sambo men min älskade SilverRäv
• Jag har aldrig haft så mycket 6 som jag har nu
• Jag har 5 underbara kattungar omkring mig när jag e hemma
• Det börjar bli vår snart
• Vi ska behålla en liten kise katt. Lea
• Jag har tyst o lugnt omkring mig i huset
• Jag har börjat allt mer få sinnesro
• Jag bor med den mest underbaraste, omtänksammaste mannen som finns
• Jag får somna i min älsklings famn VARJE natt
• Jag får lyckan att bo ute på landet, bort från lägenheter o stress
• Jag har fått en plast dotter….hahaha….hon e bara sååå underbar…
• Denna våren kommer att bli magisk
• Vi har snödroppar redan i trädgården
• Jag har en trädgård!!!!

Så om man kollar på listorna så har jag verkligen mycket positivt i mitt liv just nu, o jag  bara längtar tills det blir vår o vi kan sitta ute o mysa o dricka kaffe i solen o bara ha det bra.

Ja det finns ju annat kuligt o göra när det e fint väder o varmt oxo…..hahahhaha

Men men i alla fall så börjar jag att komma på banan igen o det känns bara så skönt. Även om vissa saker börjar gå upp för mig mer o mer.

Sånna saker som man egentligen bara vill blunda för, man vill inte riktigt se dom för att dom e just så jobbiga. Jag vet inte ens hur eller om jag klarar att hantera det när det väl kommer….

Men det bara måste jag, men det är så jobbigt. Det kommer ju att hända vare jag vill det eller ej, mina föräldrar kommer ju inte finns där för alltid. O just när det e sjukdomar det är ju då som det kommer upp för en allt mer.

Allra helst så vill man bara blunda för det, men det funkar ju inte så bra, men det hade varit det lättaste. Men men det tar vi när det kommer, ingen mening att ta ut det i förtid, det kommer tids nog.

I dag e det tvätt o lite annat som står på schemat för mig, o mysa med kisarna, för på fredag lämnar mina 2 favoriter.

Men det känns ändå bra för det e en kompis kompis som ska ha bägge, o så dom får komma till ett super bra hem med en riktigt djurvän, vilket glädjer mig mycket. Men kommer ändå sakna dom som attans….

Nä nu ska jag ta o ta mig en kopp kaffe, titta på ”Hem till gården” o sen ta i tu med tvätten o disken… Ännu har vi ju inte en diskmaskin här, så jag får göra det lantiga, diska för hand….

Sen blir det pubträff med massa kinky folk ikväll med min älskling <3

Ha det så underbart mina kära läsare o ta hand om er o era nära o kära o njuuuuut av livet….

Snälla kommentar o kommande operation….

Ja egentlige skulle jag inte skrivit något direkt idag, men jag blev bara så glad av en kommentar jag fick. Av någon som jag inte alls känner eller ens har träffat….

Kommentar:
Du skriver jättefint. Sluta inte skriva vad du än gör. Du har talang för det inre livet och det skrivna ordet. Genom det kan du inspirera andra. Med andra ord: Du är viktig!

Jag bara blev såååååå glad, tack snälla söta du. O sen att du skriver att jag har talang för det skrivna ordet…..

Mmmm ja jo men jag har oxo dyselexi och är ord blind, men tack snälla söta du….

Men egentligen så behöver jag nog skriva av mig lite. Har ju en jobbig sak att gå genom nu nästa vecka…. Ska opereras igen.

Visserligen inget farligt o absolut inte som förra gången jag blev sövd, men skräcken finns kvar inom mig ändå…vilket e såååå otroligt jobbigt……

Som kanske en del av er vet så har jag extrem tandläkar skräck o har inte varit hos en tandläkare på snart 8 år. Jag fixar det helt enkelt inte. Inte efter allt jag har varit med om när det gäller just detta ämnet.

Men i alla fall så nästa vecka är det dags att jag ska sövas och dom ska fixa till mina tänder o se om dom kan ordna till min käke….

Visst kanske låter det inte så hemskt. Men senast jag blev sövd sa dom att operationen skulle ta va 3-4 tim, men det slutade med att jag var sövd i 12 timmar, fy vad jag mådde….

Men det var ju en lite annorlunda operation, då skulle dom ju in i mitt huvud o rota….. När jag tänker på det kan jag inte fatta att jag har överlevt en hjärntumör o att jag sitter här idag så som jag gör.

Usch jag kan inte ens tänka på detta nu, blir bara sååå jobbigt. Men jag måste försöka få tag i någon som kan sänka mig en lugnande som jag kan ta D-dagen, annars kommer jag inte fixa detta.

Men nog om allt detta, nu har jag i alla fall fått skriva av mig lit,e o nu e det snart dags att göra vid sig o köra o jobba sista matchen denna säsongen…..*snyft*

Näää mina lära läsare, nu ringer min älskade väninna o jag ska snart hoppa in i duschen så sen iväg till Ängelholm…..

Sköt om er mina kära läsare…….

Insikter som kommer ifatt….

Varför ska det vara så fruktansvärt svårt?

Varför e det så svårt att förstå?

Varför vill inte min kropp det jag vill?

Varför e inte allt som det var innan?

Jag vill ju så mycket, jag vill ju verkligen detta. Av hela mitt hjärta o hela min själ, men det går bara inte….. Kroppen vill inte, knoppen fixar det inte heller….

Jag har så svårt att verkliegn förstå o sätta gränser. Jag vill så otroligt mycket, men märker allt mer att jag klara inte av det. Min kropp o huvud bara skriker att jag måste ta det lite lungt.

Jag vill inte låta min operation o min sjukdom stoppa mig, men nu har det gått så långt att jag har inget alls val. Jag måste ta ett par steg bakåt…..

Har allt för ofta migrän, min kropp, ryggen, fötterna, benen o axlarna skriker bara STOPP!

Jag måste inse att jag e inte 25 år längre, jag har inte den orken jag hade då. Jag har verkligen börjat bli gammal, o min sjukdoms bild e ju inte något som gör det bättre precis.

Kanske gör jag misstaget att jag inte talar om för folk om min sjukdom bara för att jag vill inte att dom ska tycka synd om mig, eller behandla mig annorlunda.

Men det e nog något jag måste göra i fortsättningen, jag har nog inte mycket mer val. Inte nu när jag allt mer märker att det bara inte går.

Idag var det huvudet rätt in i väggen, o mycket mycket tårar. Det var då det gick upp för mig att jag inte klarar detta livet jag försökt med. Det går bara inte.

Jag måste trappa ner, o kanske bara läsa på halvtid o vara sjukskriven resten, bara just för att jag inte orkar med mer. Min kropp orkar inte…..

Jag verkligen HATAR att behöva erkänna detta, jag brottar fortfarande med tanken….det gör ont i hela mig att jag måste erkänna detta….o att jag måste göra detta.

Just nu känner jag mig bara sorgsen, besviken, misslyckad o ledsen.

Sånna här insikter e aldrig kul o få, man gör allt man kan för att undvika dom, men ändå så kommer dom o till slut så hinner dom ifatt…..

Så idag efter mötet med min lärare så blev det att åka hem o sen beställa journalen från Lund om operationen. Imorgon blir det ner till läkare på Capio o sen får vi se.

Jag hatar att inte vara som jag brukar. Hatar att inte kunna göra det jag gjort innan, hatar att inte kunna leva fullt ut som jag vill o önskar. Hatar att jag har den sjukdomen jag har.

Men nu ska jag sätta på en film o sjunka ner i soffan o försöka bearbeta allt detta som hänt, o försöka att komma tillfreds med dom ändringarna som kommer att göras, vilket inte kommer att vara lätt.

Jag vill ju detta så mycket o gärna…..eller e jag för gammal….?

Sköt om er mina kära läsare o ta hand om er o era älskade….. Man vet aldrig var som händer imorgon….

Hemsk timme, dag, vecka…..ALLT!

Ja då var det tid igen att skriva av sig lite. Ska bli kul o se hur många som läser detta nu när Fb e bort taget.

I alla fall så mår jag inte så bra just nu, känner mig bara nere o väldigt ledsen.

Visst jag har mått super sedan jag började med min utbildning, men det har bara blivit för mycket just nu. För mycket jobb (praktik) o lektioner o sen nästan ingen sömn.

Nu när Rögle oxo snart sätter riktigt igång så e det riktigt jobbigt. Men när det gäller just Rögle så kommer jag släppa ALLT så fort dom vill att jag ska jobba.

Så dåligt jag har det nu har jag aldrig haft det. Visst en del har erbjudit sig att hjälpa mig, men tyvärr så lyser den hjälpen med sin frånvaro, så frågan e om jag kan fixa detta.

Jag funderar väldigt starkt att avsluta detta just för att jag inte klarar ut det, varken ekonomiskt eller ens psykiskt eller fysiskt. Alltmer märker jag att min kropp inte e 25 längre.

Som nu i veckan. Jag blev satt att vika servetter o efter att vikt ca 140 st så hade jag så ont i ryggen att jag hade kramp. Dom två gångerna jag vilade då ser min handledare mig o säger att inte vila jobba på.

Denna personen e 25 år, DET E INTE JAG! Jag blev jätte ledsen o gick ner i omklädningsrummet o grät. Jag orkar inte som jag gjorde innan, jag klarar det helt enkelt inte o det gör ont i hela mig.

Sen innan jag fortsatte o vika åter igen 140 st så tog jag en liten paus för att krampen i ryggen skulle släppa, då tittade jag i mobilen vad en av lärarna hade skrivit i ett mail till mig. Detta såg hon oxo, o jag fick en tillsägelse att

”Här koncentrerar vi oss på jobbet inte mobilen!!”

Då blev det omklädningsrummet igen, tårar. Sen sitter dom o dricker kaffe medans jag får röja undan efter dom, i stället för att lära mig kassan eller något annat som jag behöver lära mig.

Känns lite som att hon håller mig tillbaka, jag vill ju lära mig, inte stå o stampa på samma ställe.

Som sagt just nu e jag väldigt väldigt nere o mår inte alls bra. Sen så e det allt detta m vänner o liknande.

Jag har tagit ort Fb för att jag e så trött på att vara utanför o känna mig bortvald. Stå utanför o titta in.

Jag fick lära mig i väldigt tidig ålder att en vänskap med 3 st e inget som funkar, jätte tråkigt men sant. Och tyvärr ännu en gång har jag fått det bevisat, att jag aldrig lär mig.

Det kanske låter hårt, men det e bättre att jag stål sätter mig o börjar fatta att det e jag mot världen, Jag o Attilla e det förståss.

Beroende på hur länge jag kan ha kvar honom hos mig.

Jag märker ju mer o mer att han inte mår så jätte bra. I början när vi flyttade hit så var det grann pojken som gick ut mycket med honom. Nu e han äldre o då e tjejer o annat viktigare, klart att det e men Attilla sörjer honom.

Sen var det hans syster som intresserade sig för honom, o nu så har det oxo passerat. Men denna gången var det en annan hund som var mer intressant. Attilla mår inte alls bra av detta.

Och bland det värsta e att hon går just utanför min altan där Attilla ligger o hon har då den andra hunden med sig. Attilla blir deprimerad av detta, o mår inte bra.

De gör ont i mig oxo, för det känns som att min älskade vovve inte duger längre.

Försöker att slå bort tankarna att jag kanske måste lämna bort honom ändå, jag vill inte, men jag vill inte heller att han ska må dåligt.

Så som jag har det nu så har jag så lite tid till honom, vilket gör ont i hjärtat o själen i mig. Han e ju mitt allt, den enda jag har o kan verkligen lita på.

Just nu e det inte mycket som e bra i mitt liv.

Jag har väl EN liten sak men även den e inte alls säker för det är inget som e helt säkert, utan”vi får se vad tiden ger”, Det var personens egna ord, o då känns det inte så 100 precis.

Men vem vill ha en gammal tant som mig???

Näää det e bara att stålsätta sig att jag kommer att få vara ensam, så e det bara, för det finns ingen där för mig mer.

Denna dagen går helt i tårarnas tecken o det återstår att se när det slutar, eller om. För just nu känns det som att jag e på väg med huvudet med full fart in i väggen.

Nu ska jag sluta att gnälla o gå ut i köket o göra mig lite tröst mat, alltså Negerbollar.

Ta hand om er o hoppas att ni har en bättre helg än mig…..

Mörka tankar o dumma människor…

Den 29 dec kl 23,03

Ja det kanske låter hemskt o så, men jag har verkligen dom tankarna nu.

Jag mår bara så otroligt dåligt just nu o det känns som att, om jag förvinner så e det ändå ingen som kommer att sakna mig ….

Varför ska jag behöva lida mer?

Jag får bara skit av en del av mina vänner, dom säger ”skärp dig” o annat elakt o kallar mig både det ena o det andra.

Det e ju lite tröst o stöd jag vill o behöver ha, inte att man ska sparka på mig när jag ligger, som en del verkligen gör….

Sen min andra sida jag e medlem på, där e det nästan bara vänner som bryr sig. VERKLIGEN bryr sig, vilket e underbart.

Hade jag inte haft dom så hade jag verkligen gjort det……

Jag e så trött på allt just nu. Jag har verkligen inget alls. Ingen egen familj, ingen kärlek i mitt liv, inget jobb, inga pengar o kan inte ens köpa mat så som det e nu.

Sen ovan på det så har jag daglig värk, migrän o liknande. Ständig oro att jag ska behöva gå genom operationen ännu en gång, det knäcker mig……

Och nu som gräddet på moset så får jag höra att jag är självömkande o att jag behöver proffisinell hjälp och att jag ska skärpa mig.

O NÄÄÄÄ jag tar inte på mig någon offerkofta utan jag mår riktigt jävla dåligt, dåligare än jag gjort på länge o mina vänner vänder mig ryggen……..

Att säga till någon som inte mår bra eller e deppig att dom ska skärpa dig, det e som att säga till en canser sjuk maäänska att sluta att ha canser o bli frisk.

För mig så var detta droppen, jag har verkligen börjat att tänka att avsluta ALLT, o jag det e precis så illa som du just nu tänker…..

Men även att jag miste en vän och att jag nu vet hur mycket skit det snackas om mig, vilket sårar mig ännu mer. Men snart så slipper dom mig helt o hållet, då kan dom skapa sig en egen uppfatting bäst fan dom vill…..

Jag e ju ändå bara till besvär o jag bara får folk o må dåligt, jag e inte till någon som helst nytta, bara en börda för mina vänner, det e ju så dom får det att låta på Fb i alla fall……

Jag kan ju säga det, att hade jag haft tillräckligt med lugnande tabletter hemma så hade jag varit ett steg närmre….

Tyvärr så har jag ju inte det, men det finns ju andra sätt att fixa det…..

Handlederna, eller halsen…..då går det fort…..Men det bästa hade ju varit o få somna in….

Men jag har tyvärr två saker, bara TVÅ SAKER som hindrar mig….

Det e min älskade Attilla o sen mina föräldrar.

Jag skulle inte kunna låta dom gå genom det att mista mig.

Även om dom nog mått bättre av det i slut ändan, för jag e ju mest bara till besvär o tar upp onödig plats.

Jag vet att detta hade knäckt mina föräldrar TOTALT. O dom e dom enda i hela denna ruttna värld som jag kan lita på o jag älskar dom över allt annat….

Sedan min älskade Attilla, jag kan inte låta honom gå genom ännu en som han älskar att han ska mista den, det räcker med hans husse o sen den killen som brukade gå ut med honom.

Hade det inte varit för detta två andledningar så hade jag redan haft somnat in o lämnat denna orättvisa, kalla, hemska kärlekslösa värld.

Bara tanken på att det bara e två saker som hindrar mig, den tanken e bara så hemsk. Jag borde ha miljoner saker som gör att jag inte skulle gjort det, men den hemska sanningen e att så e det inte.

Det som e bland det jobbigaste e just att vissa av mina vänner tycker o tänker att jag e jobbig, patetisk, självömnkande o besvärlig, det känns inte alls bra.

Sen att jag mist min vän sedan 20 år tillbaka känns inte heller bra, hon betydde så otroligt mycket för mig, men även hon tycker att jag e jobbig o det gör verkligen ont.

Och jag har verkligen sorg i mitt hjärta över detta……..men jag kan inte rå för att jag mår dåligt….

Sist jag kände som jag gör nu, då hjälpte hon mig upp o stöttade mig, det var efter min skildsmässa, men inte denna gången, tror att hon har gett upp helt nu…….jag e väl bara jobbig nu….

Men det tycker ju många av mina vänner, om dom bara kunde försöka förstå mig istället eller bara så enkelt, säga ”det ordnar sig, allt löser sig nog ska du se” det e allt jag hade behövt att höra…..

Men varför lägga ner tid på någon som mig, som mår dåligt nästan jämnt, att jag skriver att jag e ensam, det gör jag inte för att dom ska tycka synd om mig, utan för att jag bara känner så…..just då…..

Jag behöver inte vilja umgås med någon just då, men bara vill ha någon sorts bekräftelse att någon förstår, det e allt…..

Men som jag själv just nu tänker o tycker…. jag e ändå inte värd något, varför ska någon bry sig om mig. En fet, ful gammal kärring som ändå alltid kommer att vara ensam för ingen i detta universum vill ha henne ändå…,…….som bara tar upp onödig plats……

Vad finns det för anledning till att jag ska leva?

Varför ska jag ta upp plats som någon annan bättre kan ha?

Vad e det för mening med mitt värdelösa, ensamma liv…………?

Jag tycker ju ändå bara synd om mig själv………….

Den 30 dec kl 03,39

Efter detta jag skrev, så satte jag mig i bilen o körde ner till stranden. Fick senare reda på att en av mina bästa närmsta vänner ringt polisen och att dom var utanför min lägenhet….

Fick även veta idag att en nära vän oxo faktiskt hade åkt upp hit till min adress och var utanför med polisen. Jag fick även ett samtal a polisen så att dom kunde höra att allt var väl med mig…..

Jag har inte riktigt fattat förrän idag hur otroligt fina vänner jag verkligen har. Några som bryr sig så otroligt mycket om mig……..och vill finnas i mitt liv…..

Jag kan nog inte riktigt fatta det ännu……

Även på det forumet som jag e medlem på, var det människor som gav mig deras nummer o jag kände att jag ville prata med någon.

En vän där inne hon försvarade mig något så otroligt mot en annan som bara rent ut sagt kastade skit på mg.

Bara sparkade på mig när jag så att säga ligger ner……

Att vissa mäniskor inte kan fatta att man kan inte skriva så till en människa som mår dåligt.

Dom bara förvärrar saken då, vilket just denna oxo gjorde.

Sen vän till en vän som jag knappt kände gick oxo in och försvarade mig, vilket jag e så otroligt tacksam för.

Om dom bara visste hur glad jag e att det finns människor som verkligen bryr sig om MIG!

Kan knapp fatta det …..Varför skulle DOM bry sig om mig????????????

Jag har kommit fram till en sak idag. O det e att jag MÅSTE rensa bort alla så kallade energi stjälande människor i mitt liv,,,,

Ger dom mig inte energi så e dom inget o ha. Kan dom inte skriva något snällt eller positivt på Fb eller på forumet så e det bort med dom.

Jag ska inte ha någon människa som ger mig dåligt samvete eller någon som vill mig illa, då har dom inte i mitt liv att göra. Så enkelt e dt faktiskt.

JAG måste sätta mig själv FÖRST, för det e ingen annan som gör det.

Jag var verkligen nära o ta mitt liv igår, jag inser det nu, o hade inte mina vänner gjort som dom hade gjort så hade jag nog jag det ändå.

Även om det skadat Attilla o mina föräldrar……

Men nu e jag här o jag kommer imorgon, när jag vaknar ringa Capio o tjata till mig en kurator tid, så jag kan få den hjälpen jag behöver.

Jag har förstått nu mer o mer att jag måste få prata med någon om allt detta….

Sen kanske jag kan spara ihop på ett par månader till dom antidepresiva tabletterna jag har liggande på apoteket, önskar så att jag hade kunnat hämta ut dom…..

Men jag måste ju ha mat oxo, men om kanske 4-5 mån så kan jag sparat tillräckligt för att ta ut dom…..hoppas verkligen det…..

Nu ska jag försöka att gå o lägga mig o försöka att se framåt, även om det är så otrolig svårt just nu.

Men jag e i alla fall jätte tacksam för att jag har två underbara vänner i mitt liv, o det e T o P, hade det inte varit för er så hade jag inte funnits här just nu……det e jag nästan helt säker på……

Tack för ni finns i mitt liv o för att ni VILL vara där….. TACK……