Oförstående människor…

Gud vad jag hatar sånna, dom kan eller vill inte sätta sig in i en annans människas situation. Som tandsköterskan hos min tandläkare, hon tycker nog innerst inne jag e glöttig att jag inte klara av en rotfyllning, men i dag så blev det bara tvär stopp. Tandläkaren, som e jätte bar, hade börjar att rensa i den tanden han höll på med o det var jätte jobbigt när dom satte ”duken” som ska hålla tanden steril på, då hyperventilerade jag.

Men sen lugnade jag mig o det gick bra i ca 20 min, sen utan vidare började jag klökas, hosta o få RIKTIGT panikångest. Tandläkaren sa det att det var minst 3 besök till för att rot fylla denna tanden o det VET jag att jag inte klarar så han tyckte att det var bäst att dra ut den, det var ju ändå den som satt näst längst in. Så det blev det, jag kom med det att om man skulle kontakta Käkkirurgen här i stan på Lassarettet, men då svarade hon snabbt o snäsigt ” -Sånt har inte dom tid med, o det e 2 års vänte tid”

Tror jag ju inte riktigt på men vi kom överrens om att vi skulle dra ut den eller rättare sagt tandläkaren. Så det gjorde han, han bedövade mera o sen tog han en pasient i mellan så jag fick sitta o vänta i ca 20 min, sen fick han slita. För rötterna var kloformade så han borrade i sönder tanden först, det var faktiskt rätt brutalt. Men den fick han ändå lirka o böja o benda, eftersom dom var så krökta.

Men det tog väl 20 min eller så att få ut den o sen var det över, jag kände inte ett dugg. Bara jag slapp den himla duken o allt annat dom stoppar i munnen på en, hatar verkligen det, jagvar nog i lite chock tillstånd när jag satt o väntade på att bedövningen skulle värka, jag risste o vara så otroligt darrig helt otroligt kasst mådde jag. men sen så lyssnade jag på min mp3 spelare, eller Kents, o sen så började jag nog slappna av.

Men jag kände redan imorse när jag vaknade att detta kommer inte gå bra, men man försöker ju ändå, man vill ju klara det! O sen när jag kom till jobb så blev det bara värre o värre, jag vankade fram o tillbaka o tårarna kom o jag mådde såååå otroligt dåligt. Jag fick alltså riktigt PANIKÅNGEST, eftersom jag haft det innan så vet jag vad det är o hur det visar sig. Jag gjorde ALLT för att försöka lugna ner mig, andas lugnt, vatten, blunda o visualisera, gå fram o tillbaka ja allt men inget hjälpte.

Tänkte o var på väg att ringa o säga att jag klarar inte detta idag, men jag bet ihop o satte mig i bilen o körde ner. Det vara med TUNGA steg jag gick över Drottninggatan o upp i ”Clock huset” men jag tog mig dit i alla fall men väl inne när jag sa att detta e hemskt så kom tårarna ändå, jag bara hatar vara så här nervös, det e hemskt o speciellt när man får sådan ångest, jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill bara dö för att slippa det. men ni som inte har riktigt tandläkarskräck, ni kan heller aldrig förstå o då menar jag verkligen ALDRIG!!!

Kent blev lite snee på tandläkaren för han tror att det har med själva tandläkaren o göra, o det har det ju verkligen INTE. Det e ju mig där e fel på eller inte riktigt fel, men jag har hemska upplevelser från min barndom som gör att jag e så rädd o då kan ni ju bara tänka er vad jag var med om då…….men det tar vi en annan gång. Som sagt det e verkligen inte fel på tandläkaren, man kan inte ha en bättre tandläkaren än Kjell, tycker i alla fall inte jag, så jag har en undersökningstid den 19 maj o det kommer ju inte vara något alls om man jämför med detta! Nä nog om tandläkare nu.

Men vilket otroligt hål det e efter tanden som satt där, det var ju 4 rötter o den näst längst in så den var stor. Men det kommer inte synas något inte ens när jag ler, men gud vad det känns konstigt o stort…..o kollar man nu så e det STORT…..Nu kan jag ändå inte låte bli att tänka…..Gjorde jag rätt med att låta honom dra ut den??! Han hade ju inte kommit med förslaget om det inte det hade varit rätt eller hur….. Men hur ska man få sånna människor att förstå en sånna som inte varken kan eller vill sätta sig in i ens situation?  Kan man göra något? För har man inte RIKTIGT skräck som jag har kommer amn ALDRIG kunna föstå heller.

E det en gåva att kunna förstå andra människor o ha sympati? E det en gåva att kunna sätta sig in i en annan människas liv o i alla fall FÖRSÖKA förstå henne? Varför hon reagerar som hon gör? E det en gåva att ha empati?

Tål verkligen att tänkas på detta…..