Hälsa,  Sjukdom,  Vänner

Tomt fält & Sisyfos…

wheatNej… JAG TAR INTE PÅ MIG OFFERKOFTAN!!!!! Jag skriver ner mina tankar o ger er tillåtelsen att läsa o kanske förstå, eller inte.

Jag funderade om jag skulle låsa detta inlägget, men näää detta e MIN blogg o jag skriver vad o hur jag vill. SÅ DET SÅ!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men i alla fall kan jag säga detta att detta kommer nog inte heller bli ett positivt inlägg. Tyvärr e jag inte riktigt där ännu…

Om jag nu någonsin kommer att komma dit, jag tycker själv att jag hela tiden faller ner tillbaka i gropen av negativitet, o kan inte riktig hålla mig därifrån.

Ungefär som Sisyfos…..

*Sisyfos, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri.

Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.*

Men det e nog mycket för att just nu så finns det inte ycket positivt i mitt liv, ingenting direkt. Men än min älskade vovve som jag även han funderar på om jag ska hitta foder värd till så att han kan få det bättre hos någon annan.

jag känner att jag inte riktigt kan ge honom det han vill ha, eller e det som jag dömer mig själv för hårt igen.

Jag tror inte jag hade fixat att mista honom, han e den enda jag har som finns för mig, den enda som verkligen finns där hos mig, utan honom hade jag inte haft en själ….

Vet inte riktigt men jag känner det som om att jag står i ett helt tomt fält av ingenting! Ingenting alls, inget växer inget finns där, bara jag…o jag står där….ensam mitt i allt.

Jag känner mig som ett blankt A4 blad, där inget står, där inget kommer att finnas heller. Jag känner mig bara tom o innehålls lös. Ja ja jag vet kanske att det e fel, men jag känner det så, ensamt, tomt, värdelöst.

Jag vet inte vad jag ska känna, för jag känner bara tomhet, jag vet inte vad jag ska tro för det e bara ett tomt svart hål i mitten av mig.

Ibland undrar jag om jag verkligen finns….`?sisyf

Kan säga att det e absolut inte något positivt, men har man inget o ingen så lever man rätt isolerat, jag har inte mycket val.

Andra kan som jag säkert skrev gå ut o festa, nattklubbar, fester, konserter, bio o annat kul, men inte jag. Jag får låna för att ens ha till mat varje månad…..

Då förstår jag att jag VÄLJS BORT, helt klart, det e ju bara logiskt. Men bara för att det e logiskt så behöver det inte kännas bra för mig, o det gör det inte heller.

Jag får samma känsla som jag hade när jag gick i skolan, bort vald, bortstött o utanför o värst av allt mindre värd än andra.

O ÄNNU EN GÅNG JAG TAR INTE PÅ MIG OFFERKOFTAN!!!!!

Jag bara undrar vad det e för mening ibland, varför finns jag, varför tar jag upp plats? Jag sitter ju ändå oftast ensam så varför???

Visst vissa skriver att det sträcks ut en hand o att man måste ge lite själva oxo. Men om den vännen bor 10 mil härifrån o jag har inte en krona o tankningen på bilen bara måste räcka denna månaden? Vad fan gör man då…..

Jag kan ju bara inte köra ner o sen hur tusan kommer jag hem…. Nää innan man säger så så ska man nog ta reda på fakta o inte tro att det e så himla lätt.

Tro mig jag e inte den som försöker att försvåra saker, snarare tvärt om, men snacka inte utan att du vet!

Sen en sak till, när jag blir bort vals, av en vän, av en pojkvän ja av någon som helst i mitt liv så blir jag ledsen, ledsen in i själen. För jag får känslan av att jag e inte något värd, jag får samma känslor som i skolan…..

Just att jag inte e någonting alls värd….

puss6

 

 

Allt som händer har en mening, stanna upp o andas o njut av livet...

One Comment

  • Malin Wictorin

    Förstår hur du tänker o fattar att du inte tar på dig offerkoftan men att det tyvärr uppfattas så av de som läser eftersom de inte förstår till 100% vad du menar. Jag gör det o jag har varit i den situationen du är i både under min skoltid o en del av mitt vuxna liv men det som hjälpte mig var att stänga dörren till min skoltid för den bar på för många jobbiga minnen så den dörren bommade jag igen o då såg jag att det fanns fler ny dörrar att öppna men det tog tid att förstå vad som fanns bakom dessa nya dörrar att det faktiskt fanns Goa människor som brydde sig om mig som tog mig för den jag var och att jag kunde lita på dem, det var inte så att alla struntade i mig utan tyvärr så gav jag ut fel signaler till min omgivning, jag utsöndrade negativa signaler att jag inte dög vilket i sin tur genererade i att min omgivning tyckte jag drog mig undan och jag tyckte det var dem som tog avstånd från mig ja verkligen missförstånd. Kontentan med detta är att man måste vara lyhörd för vilka signaler man själv sänder ut vilket man faktiskt inte är medveten om till 100% så mycket ligger hos en själv även om man inte tycker det. Detta har jag själv fått erfara och efter det att jag stängde o bommade igen dörren till det förflutna och öppnade upp dörren till det nya så sakta men säkert såg jag på min omgivning med nya ögon och sakta men säkert så förstod jag min egna roll i det hela vilket i sig var jobbigt men sakta men säkert så blev det bättre o bättre men det var ingen enkel match det krävdes mycket självinsikt och energi o stöd o förståelse av mina nära o kära. Hoppas verkligen att vi kan träffas nåt i nästa vecka o ta en fika el nåt hade varit jätte kul kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.